Debatt
Dags att prata om våldet på samma sätt som spriten
KRÖNIKA. Den senaste tiden har jag igen – för femtielfte gången – varit i kontakt med människor som har alkoholproblem. Schysta, snälla människor, som kan sitt jobb men som inte kan låta bli spriten. Kommer på morgonen och luktar misstänkt mycket violpastiller, eller är rent av fortfarande fulla. Sluddrar, försöker strama upp sig, har ursäkter. De lurar nästan ingen.
Annons
Ungefär samtidigt har jag träffat män som slår sina partner. Och de där sakerna hänger ihop, kan man tänka sig. Inte sällan krökar han och hon ihop och sen slår det slint och sen blir det cirkus. Jo, jag känner män som slår sina partner; det är inget jag är stolt över men så är det. Vanliga reko svenska killar som dricker lite för mycket och slåss. Med tanke på hur många kvinnor som blir slagna borde det vara fler än jag som känner män som slåss.
Några är kolleger, några är bekanta, några är bekantas bekanta. Alkoholen och våldet är inte direkt besläktade men det finns ett samband, var så säkra. Och då är det inte populärt när man tar upp ämnet. Här har män gått från fikabordet, vita av raseri, efter att fått mothugg av kolleger. Här har folk skrikit åt personalchefen och vägrat lämna alkotest, vilket gör att väldigt många låter saken vara. Man tar inte i det. Det är överhuvudtaget ett jäkla hymlande om sånt här på nästan alla arbetsplatser.
För det är ju pinsamt att konfrontera en kollega – att fråga lite försiktigt hur det är med spriten (ölen, vinet) är ändå en barnlek mot att fråga hur det nu var med det där polisförhöret. Som de i varje fall nästan aldrig vill berätta om, men det kommer fram ändå. Och vad gör man då som arbetskamrater? Som företag?
Det är aldrig lätt när nån ska avtjäna fängelsestraff, jag vet inte ens om det finns nån praxis för hur företag gör med sånt, men det är en frånvaro från arbetet som knappast kan vara okej. Hur gör man som kollega? I vår bransch finns det en del såna där fall. Det kan vara allt från råa skämt och kamratliga dunkar i ryggen, till ren tystnad. Oftast är det alkoholrelaterade domar, men det kan också vara ren kriminalitet, fast då brukar de försvinna från arbetsplatsen direkt.
Jag tror ju på arbetet både som inkomstkälla och som nåt slags moraliskt grundfundament. Vi får i oss massor med värderingar av arbetskamrater och arbetsmiljö, och då undrar man ju var gränsen går för hur mycket man ska lägga sig i. Att som kompis ta tag i polarens alkoholproblem ses som hedervärt nästan överallt, men hur gör man med han – det är nästan alltid en han – som slår sin partner? Spritproblem är ju nån sorts allmängods medan våld i hemmet verkar vara en mycket personlig sak, trots att den som slår förmodligen behöver minst lika mycket hjälp som den som krökar.
Så hur gör vi? Jag vet inte, jag tassar på minerad mark här, men även detta måste vi prata om.
