Jag vill komma ut - på ren trots

Missförstå mig inte. Jag menar inte att kokettera med nån typ av frigjordhet eller förminska vad det innebär att inte kunna vara öppen med hur man lever. Eller räkna med att inte bli accepterad, eller kanske ännu värre, ignorerad om man på allvar berättar vem man är. </p> <p>Jag själv lever oftast tryggt inom ramen, heterosexuellt gift med två komma ett barn, villa, jobb och rena underkläder. </p> <p>Jag utgår med självklarhet från att vänner, bekanta och kolleger vill höra allt om vilka tokigheter mina döttrar hittat på under helgen och vad jag och min man sa till varandra över frukostbordet. </p> <p>Jag bjuder på mig själv, oavsett om nån egentligen vill ha mig eller inte. Jag förutsätter att jag får plats i det som är det där gemensamma vi.</p> <p>Men det där vi är förrädiskt. I samtal på jobbet, eller på den där kursen eller konferensen är vi ofta skrämmande överens om det gemensamma i våra erfarenheter, i det som skapar ramarna för vår normalitet. </p> <p>Samtidigt stakar vi noggrant ut gränserna för vad som inte ingår vår gemenskap, som vi kan se och tala om på avstånd. Till exempel skulle det kunna låta så här: "Varför måste allt med homosexualitet ha med sex att göra? Varför är det så viktigt att alla vet vem du gör det med?! </p> <p>Alltså, alla får väl göra som </p> <p>dom vill, men blanda inte in mig. Jag vill varken se bögar eller heterosexuella stå och hångla i parkerna.". </p> <p>Eller så här: "Varför ska man kunna anpassa sina arbetstider och helgdagar bara för att man tillhör en annan religion? Man får väl ta seden dit man kommer! Det är inte rimligt att göra skillnad på folk och folk". </p> <p>Det är då det börjar krypa i mig för att säga "Vet du, jag är en sån där. Precis en sån. Som hånglar med tjejer, som behöver ett bönerum på jobbet, som hämtar sent på dagis, som röstar på Folkpartiet, som gillar Dansbandskampen, som inte gillar Dansbandskampen och som tycker att ensamstående män ska få adoptera." </p> <p>Bara för att se vad som händer när man helt plötsligt sitter öga mot öga mot den andra. Går det fortfarande att så enkelt säga det som sluter till gemenskapen, utan att först tänka efter? </p> <p>(Jag är kanske väl naiv som tror att det skulle hjälpa att komma ut för att rucka på invanda normer. Jag kom ju ut som kvinna för rätt länge sen, men det verkar inte ha påverkat min omgivning särskilt mycket. Men ändå.)</p> <p>Tanken är inte att tysta diskussionen eller att skambelägga den som har en åsikt. Men poängen är att vi måste vara medvetna om att de grupper som vi befinner oss i är mycket mer heterogena än vad vi tror. Det är inte "de" som inte finns, det är "vi". Om vi vågar komma ut.</p>

Joa Bergold
Välfärdsutredare på LO