Britternas bisarra regler ger resultat

När Svenska Handelskammaren nyligen ville gå på ”förhandsvisning” av IKEA:s innerstadsbutik i London så gick det först inte alls. Det var för farligt att gå in i den färdiga men oinvigda lokalen, tyckte ansvariga på plats. Efter litet irrande runt i gula hjälmar fick gästerna till slut komma in – iklädda full skyddsutrustning och med en man som sopade golvet framför dem.  

Svenskarna förundrades över det strikta förhållningssättet, men arbetsmiljöskydd i Storbritannien bjuder på betydligt mer bisarra exempel: Att inte få ge en kollega en vanlig huvudvärkstablett, tvånget att hålla i ledstången när man går nedför trappan, att behöva ha skjortan instoppad i byxorna när man använder dokumentförstöraren, och att inte dekorera med glitter eftersom ”man riskerar att trassla in sig” tillhörde i en undersökning bland 2 000 personer de mest galna reglerna. Och det handlade inte om exotiska undantag: en av fem uppgav sig inte få byta en glödlampa på jobbet.  

För de företag som tar Health & Safety seriöst i Storbritannien är regelverket inget att leka med: Tunga policy-dokument författas, travar av pappersblanketter fylls i och anställda testas som vore det husförhör. En regim med viss framgång, måste sägas. För även i jämförelse med duktiga Sverige ligger öriket långt fram. Enligt Eurostat har Storbritannien både lägre dödlighet och färre arbetsskador än Sverige. Och medan bara 2 procent av arbetande britter har stannat hemma på grund av ett arbetsrelaterat hälsoproblem, är siffran mer än tre gånger så hög hemma i Sverige.  

Ändå är det något som inte stämmer med bilden av säkra brittiska företag. Jag har bott i UK i över 20 år och arbetat både som konsult på flera typer av företag och som anställd inom livsmedelstillverkning. Det är svårt att värja sig mot känslan av ett tudelat samhälle med vissa (typiskt sett stora) exemplariska arbetsgivare och andra som knappt lyfter ett finger – och kommer undan med det.  

Här är kort och gott större, mer kaotiskt och fragmenterat än i lilla Sverige. Systemen är ofta genomtänkta och noggranna, men de goda avsikterna försvinner inte sällan i byråkrati, brist på samordning och dålig uppföljning. Det är svårt att komma åt folk i ledande positioner och en utpräglad hierarki-kultur kan göra det besvärligt att eskalera ett problem till en överordnad. I allt som har att göra med brittiska myndigheter råder mer vilda västern än hemma – antingen råkar man ha en sträng sheriff i grannskapet, eller så härjas det litet hur som helst.  

Den viktigaste attitydskillnaden är dock den hire-and-fire-kultur som fundamentalt påverkar förhållandet till de anställda, förstärkt av brist på pragmatism och smidighet eftersom man i princip blir ”bestraffad” för att göra något utanför den egna arbetsbeskrivningen. (Försök att få en anställd på ett brittiskt Starbucks att låna ut en penna!)  

I Sverige säger både lagen och arbetskulturen att säker miljö är ett gemensamt ansvar. I Storbritannien däremot upplevs regler som något pådyvlat av bot-lystna myndigheter, och det finns en rädsla för repressalier som underblåses av en (i stort ogrundad) ”amerikansk” oro för att bli stämd på stora belopp.  

Men trots en tuffare attityd i stort ser statistiken alltså imponerande ut. Och om Sverige har stolta traditioner vad gäller samarbete så har Storbritannien de historiska anorna. Industrialiseringens elände gjorde att England införde fabrikslagstiftningar redan under tidigt 1800-tal, medan Sverige dröjde till slutet av århundradet.  

I den där undersökningen jag nämnde svarade 25 procent av de regelutmattade britterna att de hellre skulle ha jobbet för 50 år sedan då föreskrifterna inte var lika djungel-lika. Men de flesta är nog ändå tacksamma att de slipper uppleva textilindustrins och gruvornas Storbritannien för 150 år sedan.