Svenska yngre forskare   styrs med hårda nypor

I sin magistrala bok ”The Great American Research University” formulerar Jonathan Cole tre centrala teser om den akademiska friheten. De lyder (i min översättning): ”Framstående universitet är utformade för att vara ifrågasättande. De utmanar ortodoxier och dogmer såväl som sociala värderingar och offentlig politik”. Tes nummer två lyder: ”Medan universitets kultur ska vara utmanande till sin natur ska den  också vara mycket konservativ. Det krävs belägg innan man accepterar nya utmaningar mot befintliga teorier och metoder”. Coles tredje tes är att ”några av de mest subtila hoten (mot den akademiska friheten) kommer inifrån akademin själv”. 

Jonathan Cole är nu inte vem som helst utan en av USA:s mest framstående tänkare om forskningens villkor och lärjunge till den legendariske vetenskapssociologen Robert Merton. Åren 1993-2004 var han rektor på Columbia University.  

Coles första två teser ger vid handen att den ideale forskaren ska vara något av en dubbelnatur.  Både radikalt ifrågasättande och samtidigt konservativ. När jag under åren 1996 till 2012 var ansvarig för forskarutbildningen vid statsvetenskapliga institutionen i Göteborg brukade jag lite skämtsamt säga att vi letade efter revolutionära kamrerstyper när vi hade att rekrytera nya doktorander.  

Frågan är emellertid om dagens svenska system för att utbilda nya forskare kan sägas leva upp till Jonathan Coles ideal. Låt mig peka på två problem. Det ena är brist på rörlighet. Vid de främsta universiteten i världen (varav de flesta finns i USA) är regeln att man inte anställer sina egna doktorander. Istället måste dessa efter avslutad forskarutbildning söka sig till något annat lärosäte. Inom de delar av svensk forskning som jag kan överblicka är regeln den motsatta, det vill säga; man är kvar på samma institution där man varit student och doktorand, faktiskt inte så sällan livet ut.  För väldigt många doktorander i Sverige går huvudvägen till fortsatt forskning efter disputationen via en projektanställning som finansieras av ett av professorns erhållit forskningsanslag. 

I stora drag innebär detta att de är beroende av välviljan hos en och samma person under tio år. Från ett arbetsmiljömässigt perspektiv torde det vara rimligt att se sådana tioåriga asymmetriska maktrelationer som ett problem. Det finns naturligtvis professorer som ger sina doktorander och projektanställda forskare stor frihet och som uppskattar att bli kritiserade och ifrågasatta av sina yngre kolleger. Men det finns enligt min erfarenhet också många som inte uppskattar sådant utan vill styra sina yngre medarbetares forskning med tämligen hårda nypor. Man kan säga att de helst ser att deras yngre medarbetare i sin forskning kan visa att professorns favoritteori stämmer även på nya problem och med ny empiri. De vill helt enkelt utbilda proselyter och det svenska systemet ger dem utmärkta möjligheter att göra så. Unga nybakade forskare i till exempel USA kommer - till skillnad från merparten av sina svenska kolleger - bort ifrån sina gamla lärare och handledare och har att verka i en helt ny forskningsmiljö där de har avsevärt bättre möjligheter att etablera sig som forskare i sin egen rätt. 

Till detta kommer ett delvis ändrad system för forskningsfinansiering i Sverige. Det handlar om att man numera ger väldigt stora anslag till enskilda forskare som man definierat som särskilt framstående. Detta ger dem stora möjligheter att anställa nybakade yngre forskare på projekttjänster där de senare ofta har att infoga sig inom de teoretiska och metodmässiga ramar som lagts fast. Även här kan det naturligtvis finnas sådana särskilt framstående professorer som ger de yngre stora frihetsgrader. Men jag kan se att i flera fall utlyses sådana anställningar med så snäva ramar att den nyutexaminerade unga forskaren i realiteten reduceras till att vara projektledarens assistent.  

Vid min fakultet krävs för att ta nästa steg i forskarkarriären och bli docent att man påvisat ”påtaglig självständighet” i sin forskning. Man kan i ljuset av ovanstående fråga sig när detta alls ska kunna inträffa. Med en något drastisk formulering kan man säga att den akademiska friheten i Sverige på ett subtilt sätt har organiserats bort ”inifrån akademin själv”.