#metoo avslöjar en märklig passivitet

Det talas mycket om förövarna, de som tagit sig rätten att göra andra illa. De som utnyttjar sin ställning, sitt övertag, utan att bry sig om ett nej. För nog är det sjukt när chefen tycker sig ha rätt att kräva en avsugning för att förlänga kontraktet för vikarien.

Jag är förfärad i mitt innersta över vad som pågått utan att någon gripit in till offrens försvar. Det går inte att skylla på fylla, missbruk eller att någon inte förstår att de utsätter andra för övergrepp. Som vuxna är vi alla skyldiga att bete oss på ett rimligt sätt på jobbet. Ja, det gäller även hemma och i det offentliga livet.

#metoo handlar faktiskt också om alla som står bredvid och anar, eller vet, vad som pågår – utan att agera. Det verkar till och med vara så illa att ju fler som sett, desto mindre verkar ha gjorts för att stoppa övergreppen. I en del fall verkar omgivningen ha hejat på förövaren.

Som arbetsgivare har man ett omfattande ansvar att utreda det som skett och sedan åtgärda det. Passivitet gör livet outhärdligt för den som är utsatt. En byter jobb eller bransch. Andra blir sjuka, får hjärtproblem och depressioner och kommer aldrig tillbaka till arbetslivet igen. Det är hög tid att de regler vi har på arbetsmarknaden också följs upp. Det duger inte att nöja sig med att ingen anmält ett missförhållande och sedan slå sig till ro.

Arbetsmiljöverkets föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö är tydlig och innebär nolltolerans mot diskriminering. Vid sexuella trakasserier gäller det att sätta ner foten. Att direkt göra en polisanmälan borde vara rutin.

Nu inleder Diskrimineringsombudsmannen tillsyn hos arbetsgivarna. Nästa år är företag med minst 25 medarbetare skyldiga att skriftligt dokumentera hur de arbetar mot diskriminering på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Bara när vi slutar blunda kan förövarna stoppas.