Byggnadsarbetare brända av solen

Hjälmen är som en tryckkokare och kroppen skriker efter vatten, trots att man redan klockan nio svept i sig en liter eller mer. Borta över betongen dallrar luften. Armeringen är varm.

Då är det svårt att behålla kläderna på. Och alltså klär man av sig så mycket man bara kan, eller så mycket som säkerhet och allmän moral tillåter. Vilket gör att man är praktfullt brunbränd ungefär vid midsommar. Ja, bitvis i varje fall. Jag kan inte jobba i kortbyxor. Åratals försök har bara lett till ärriga smalben och ont i knäna. Fast tröjan åker av. Mina bruna armar väcker avund i bekantskapskretsen - fast de kritvita händerna, följden av att arbeta med handskar, ser rätt roliga ut.

Det där verkar givetvis lockande för stackars kontorsmänniskor, jag har sett deras längtande blickar. De verkar inte längta lika mycket en eländig januaridag med snöglopp och kyla, men det är glömt till försommaren.

Varselkläder är ingen lek på sommaren. Det är som att ha en plastpåse närmast kroppen. De pyttesmå ventilationshålen på hjälmen ger ingen svalka alls.

Därför är det inte ovanligt att se byggnadsarbetare som helt sonika spolar av sig med vattenslangen, hela kroppen och huvudet. Och en byggnadsarbetare, oavsett ålder, som får tag i en vattenslang innebär ofta att alla i närheten också blir dyngsura. Ungefär som snöbollskrigen på vintern.

Men solen är inte bara nöje.

Lite för ofta nuförtiden får jag höra om kolleger, både gamla och förfärande unga, som drabbas av hudcancer. Begravningskostymen plockas fram, nån fana från facket dammas av. Det är alltid fina stämningsfulla sammankomster, och efteråt samlas man på kyrkbacken, skakar hand. Kolleger, släkt. Snart glömmer man bort varför man är där, och jargongen kommer - var är du nu, vem är bas, vad tjänar ni? Garv.

Sen minns man var man är, och varför. Lite för ofta har det varit skötsamma karlar. Renlevnadsmänniskor, rent av. Inte rökt, knappt krökat, konditionstränat. Men så var det där med solen. Hundratals dagar i stekhet sol, och inte en solskyddskräm inom synhåll. Alla röda som kräftor efter första dagen. Morgan som var rödhårig och fräknig garvade och sa, titta noga på mig grabbar, jag är inte med så länge. Det var han inte heller.

Solen är lömsk, det har vi lärt oss på det bistra sättet. Emellanåt kan det ju blåsa också, och då är det ännu värre. Man känner inte hettan. Inte förrän man vaknar på natten och tror att skinnet ramlat av, och man är röd som ett stoppljus.

Nånstans vet man ändå - det här är inte bra. Men när solen lyser, det är varmt och himlen är blå, så är man inte så förståndig.