Debatt
Kroppen säger att jag ska lämna byggsvängen nu
KRÖNIKA. Det är stort det där med att byta arbete. Jag har tidigare berättat om uppsägningar och arbetslöshet och hur det går ut över familj och kolleger och arbetsmiljö, om förtvivlan och glädje, på det sätt som vi kanske bara har i byggsvängen. Men till sist tar den här känslomässiga bergochdalbanan ut sitt pris och man lessnar på branschen och söker sig därifrån.
Annons
Nu gör jag det. Lämnar skitiga omklädningsrum, skor som luktar som skor kan lukta, odiskade kaffekoppar, orakade kolleger, illasittande arbetskläder, obegripliga ritningar och anvisningar, svinottor och övertid på helger, den råa men hjärtliga stämningen hos dem man helst sitter med, de dumma och elaka som aldrig sagt ett snällt ord, han som luktar bakfylla, de glada ögonen hos förhoppningsfulla lärlingar, radiokåpor, kattfötter, kärringar, koben, skråspik och allt annat som varit min verklighet i största delen av mitt vuxna liv. Alla dessa namn, alla dessa ansikten, allt virke, all betong, enorma mängder armering och takpapp och gipsskivor och plåtreglar och miljoner skruvar (jag skojar inte). Dragiga arbetsplatser, dålig belysning, gångstråk och trappor som påminner om militär hinderbana, toaletter som i alla andra branscher hade stängts. Klockan som går på en fredagseftermiddag. Radiosporten när vi valvade under en match i VM 2002. Lönekuvertet en gång i tiden, strejker och blockader och folkbildning och samling under fanorna för att förbättra våra jävla villkor. Och alltid samma strid mot de där som tror att allt blir bättre av sig själv bara man är snäll...
Allt detta lämnar jag. En del med saknad, en del annat... inte så mycket. Jag kommer ju att fortsätta jobba, men nu inom en facklig organisation och med frågor jag inte vet så mycket om. Än. Jag kommer få utbildning och så småningom blir jag också en av de där som säger ”... på den tiden jag jobbade på bygge”.
Kroppen säger ifrån, nämligen. Det blir inte lättare att ränna omkring på tak eller släpa allt tyngre material i trånga utrymmen. Vidareutbildning är något man pysslar med i andra yrken – i byggsvängen lär vi oss av varandra, på arbetstid, och det blir man också trött på. Faktum är att kunderna förväntar sig allt bättre kvalitet på saker i dag men vi gör i varje fall på samma sätt som för tjugofem år sen, och sen stryker vi extra färg på det och sätter in spotlights...
Jag är ju en nyfiken själ, och det känns jättekul att få göra något nytt. Fast läskigt. Fast kul. Jag kommer få träffa ännu fler unika fantastiska människor som jag kan spara minnet av, lära mig saker av, glädjas åt. Jag kommer få sova lite längre på morgnarna (tror jag) och jag behöver inte byta kläder på jobbet. Det finns många glädjeämnen i det här, inte minst för att jag inte känner mig gammal, förutom knän och fötter då.
Det fanns ett yrkesliv till för mig.
Calle Fridén
