Soft girls som ett svar på ohållbar arbetsmiljö hos influencers

Matilda Djerf har fått skarp kritik om en ohållbar arbetsmiljö inom hennes bolag Djerf Avenue. En influencer försörjer sig på att få andra att gå i en riktning de vill för ekonomisk vinning. Att de inte genomsyras av godhet utan falskhet borde inte förvåna någon – det ligger i själva konceptets natur att förleda – arbetsmiljön blir såklart därefter.

Aftonbladet publicerade i dagarna en artikelserie där arbetstagare beskriver en fruktansvärd arbetsmiljö på Djerf Avenue och larmar om att det förekommer offentliga utskällningar, mobbning och favorisering av vissa medarbetare. Matilda Djerfs ledarskap är det som återkommande beskrivs som beskrivs som det grundläggande problemet.

Matilda Djerf har tre miljoner följare på sociala medier som verkar ha köpt hennes mediabild som godhetens apostel genom att förespråka inkludering, en etisk och hållbar produktion samt drivkraften att skapa en trygg plats för sig själv och sina följare eller kunder. Bara för att man har följare innebär det däremot uppenbarligen inte per automatik att man blir en bra ledare eller arbetsgivare.

Att marknaden glorifierar influencers är bara dess sätt att hålla sig relevant – och tjäna pengar – men varför köper vi så lättvindigt deras koncept till den grad att vi inte på något sätt ifrågasätter den bild som bolaget säljer av sig självt?

Om man ställer ett annat fenomen som soft girls i relation till arbetsmiljön hos influencers som Matilda Djerf kan man kanske förstå nödvändigheten i att framställa sig själv som å ena sidan en tuff affärskvinna men även som någon som förespråkar mjukare värden.

När man hör om arbetsmiljön på Djerf Avenue är det lätt att förstå varför man skulle börja snegla mot ett ideal som vänder sig bort från arbetslivet och mot hemmet.

Det är ju däremot inte givet att arbetsmiljöproblemen försvinner i hemmet. Risken är ju att de uppkommer även där, och då finns det inget fack att vända sig till, eller någon arbetsgivare att gå till med önskemål om förbättringar.

Lösningen borde i stället vara att säkerställa en bättre arbetsmiljö på arbetsplatsen – inte att helt överge den. Det är naturligt för människor att vilja bidra till ett bättre samhälle – så knäckfrågan inför framtiden är att lyckas organisera arbetsplatser så man får göra det under drägliga villkor.

Att man får en förvanskad självbild är kanske också en naturlig utkomst av att bli så upphöjd – vilket skulle kunna förklara vittnesmålen från anställda om att Matilda Djerf inte kunde dela toalett med flertalet av dem. I själva verket är det kanske snarare svårt att se hur hennes position skulle kunna få henne att handla på något annat sätt.

Själva fenomenet med influencers kan också ses som gjort för att skapa narcissister – och i själva verket är inte frågan om influencers är narcissister utan snarare om hur de kan undgå att bli något annat än just det inom den sfär de verkar i.

Narcissister är heller inte kända för att skapa en god arbetsmiljö eller att med lätthet kunna samarbeta med andra så det borde egentligen inte förvåna någon att det finns brister i arbetsmiljön på Djerf Avenue.

Riskbedömningar inför arbete med influencers på en regelbunden basis är därmed att rekommendera. Att kritisera Matilda Djerf för sitt bristande ledarskap är nödvändigt och rättfärdigt – och en god anledning för att avfölja – men inte för att säga upp sig.