Helle Klein om hur tekniken plågar oss

På varje arbetsplats jag har arbetat har ny teknik föranlett suck och stön bland både chefer och medarbetare. Jag minns när Svenska kyrkan skulle införa ett digitalt system för tidsrapportering och både präster och kyrkomusiker gick i taket. Hur sjutton ska man kunna rapportera exakt när man arbetar då ett predikospånande kan börja på en promenad hem en vacker sommarkväll eller ett körverk växa fram i huvudet mitt under semestern? Dessutom innebar programvaran oändliga knapptryck och svårbegripliga manualer.

Högljudda protester kunde även höras från medarbetarna på tidningen jag arbetade när reseräkningarna skulle digitaliseras. Eller när vi på Aftonbladets kulturredaktion skulle få alla frilansare att skicka digitala fakturor. Det är förstås många år sedan. I dag vet varenda frilansande journalist att man måste skicka fakturan enligt konstens alla regler till en digital fakturacentral som läser in den.

Digitaliseringen kan både förenkla och försvåra tillvaron. I grunden ska ny teknik avlasta och vara ett stöd som gör att man kan ha fokus på sitt egentliga arbete. Men jag vete sjutton. Ofta blir vi sittandes med ”datorproblem” snarare än med vårt riktiga arbete.

Teknik är också en maktfråga. Vem bestämmer vad som är bra, för vem är tekniken utformad? Om man på en arbetsplats har arbetat fram ett visst sätt att arbeta tillsammans kan plötsligt ny teknik ändra hela arbetssättet. Teknikstress är dessutom ett växande arbetsmiljöproblem.

Ett nutida skräckexempel är införandet av det nya journalsystemet Millennium inom sjukvården i Västragötalandsregionen. Kaoset på Södra Älvsborgs sjukhus har gett en skrämmande bild av när allt går fel.

Läkare och sjuksköterskor kunde knappt logga in i systemet, det som förr tog mindre än en minut tog nu en timma. För att förnya ett recept krävdes plötsligt 34 olika knapptryckningar. Personnummer hade blivit fel, provtagningsetiketter gick inte att skriva ut och vissa ord försvann ur journalerna. Om det stod ”ingen blödning” blev det ”blödning” exempelvis.

Både patientsäkerheten och medarbetarnas arbetsmiljö hotades. Allting sattes på paus efter att skyddsombuden lämnat in flera incidentrapporter och krävt skyddsstopp. Läkare kräver nu att stoppet permanentas. Flera andra sjukvårdsregioner är i färd med att införa nya journalsystem och alla är nu skrämda av det som hände i Västragötaland.

Redan innan Millennium sjösattes hade skyddsombuden påtalat flera brister. Grundliga risk- och konsekvensanalyser kring införandet av nya journalsystemet hade inte gjorts.

”Medarbetarna har inte heller fått tillräcklig kunskap för att kunna använda systemet, säger Johan Lundin, huvudskyddsombud på Vårdförbundet på Södra Älvsborgs sjukhus”, i en intervju i Vårdfokus.

När sjukvårdspersonalen till slut skulle få utbildning i programvaran så fick de en endagarsutbildning och det visade sig att programmet de övade på inte var färdigt. Personal reagerade men deras protester möttes bara av tystnad hos ledningen.

”Vi har flaggat för det här länge, men tyvärr är det som vi allt oftare talar inför döva öron”, konstaterar sjuksköterskan Liv Bolsing i Vårdfokus.

Millennium må vara ett extremt exempel men jag är rädd att det inte är det. Digitaliseringen går fort i många verksamheter i dag men arbetsmiljöarbetet kräver långsamma processer som kritiskt tänkande och grundliga riskbedömningar. Framförallt måste skyddsombud och personal in redan vid upphandling och i kravställandet på ny teknik. De som ska använda den måste få bestämma.

När nu AI-samhället står för dörren behöver arbetsmiljöfrågorna runt digitaliseringen lyftas. Tekniken är till för människors skull inte tvärtom.