Dramat om en statist som slutade som teaterchef - Benny Fredriksson

Den 8 november 2017 publicerades ett upprop i Svenska Dagbladet kallat #Tystnadtagning. Det baserades på hundratals vittnesmål från kvinnor i teater-Sverige om hur patriarkala strukturer fick manliga chefer och medarbetare att se mellan fingrarna med sexuella övergrepp och trakasserier.

Johan Hilton beskriver i sin nya bok Den siste teaterdirektören hur uppropet fick Kulturhuset Stadsteaterns dåvarande VD Benny Fredriksson att reagera med något som liknade rädsla. Han skrämdes av kraften i rörelsen eftersom han förstod att de vittnade om ett gigantiskt arbetsmiljöproblem. Och arbetsmiljön på Kulturhuset Stadsteatern var hans ansvar.

 Johan Hilton är kulturchef på GP och har tidigare varit biträdande kulturchef på Expressen och scenredaktör på DN i Stockholm. I de rollerna har han på nära håll följt Benny Fredrikssons arbete med att bygga upp Stockholms stadsteater. 

I sin bok ger han sig på att beskriva vem Benny Fredriksson var, varvat med berättelsen om händelserna under metoo-hösten, fram tills Fredriksson tog sitt liv i mars 2018. Boken är strukturerad utifrån den klassiska tragedins fem akter som följer Benny Fredriksson från den något problematiska uppväxten i en arbetarfamilj i Midsommarkransen till det bittra slutet.

Berättelsen om teatermannen började redan när Benny Fredriksson som sextonåring fick en statistroll på Stadsteatern och där och då blev bergtagen av teaterhuset som skulle bli hans liv. Fredriksson utbildade sig till skådespelare, gjorde flera uppmärksammade pjäser på Riksteatern och Stadsteatern och fortsatte som regissör. 2002 blev han chef för Stockholms stadsteater. Därefter följde de kreativa och dynamiska år som förvandlade Stadsteatern till ett konstnärligt, publikt och ekonomiskt framgångscentrum, till stora delar tack vare den dynamiske och kraftfulle chef som tände till och nästan njöt när kriser uppstod och han tvingades vara som mest konstruktiv.

Det finns ett före och ett efter #metoo. Rörelsen spreds över hela världen via sociala medier med start i oktober 2017, i syfte att visa hur vanligt det är med sexuella trakasserier och övergrepp. Under november månad publiceras 22 upprop i svenska medier liknande #Tystnadtagning, undertecknade av runt 50 000 kvinnor. Enligt en studie från Lunds universitet 2023 blev den bestående förändringen just att sexuellt våld mot kvinnor erkänts som ett strukturellt problem. Från regeringshåll insåg man direkt att metoo till stor del handlade om arbetsmiljöproblem och Arbetsmiljöverket fick 2019 i uppdrag att förebygga och motverka sexuella trakasserier genom informationsinsatser.

Men som alla revolutioner krävde den också sina offer.

Det dröjde inte lång tid innan ett par tidigare medarbetare på Stadsteatern började samla in vittnesmål om Benny Fredriksson, i syfte att offentliggöra dem. Det handlade bland annat om missnöje med hans chefskap, Fredriksson ansågs av vissa vara auktoritär och brysk och att han höll sig med favoriter, men även om oönskade beteenden från manliga skådespelare som trots anmälningar inte hade åtgärdats av ledningen. Det var dessa anonyma vittnesmål, en blandning av nya och gamla händelser, som i början av december publicerades i Aftonbladet och som därifrån ledde vidare till ytterligare publiceringar.

I och med det vreds metoo-revolten i Sverige, som dittills hade handlat om sexuella övergrepp, till att även gälla frågor om maktfullkomlighet och maktmissbruk. Benny Fredriksson anklagades aldrig för att själv ha begått sexuella trakasserier, vilket bekräftades av den externa arbetsmiljöutredningen som gjordes på Kulturhuset Stadsteatern efter hans avgång.

 Varför reagerade han så starkt och med en sådan känsla av hopplöshet? Benny Fredriksson tog skriverierna och de anonyma anklagelserna personligt, undrade varför journalisterna ville honom så illa, varför medarbetarna på teatern ville honom så illa. För omvärlden blev Fredriksson ifrågasatt främst som ledare på Kulturhuset Stadsteatern. För Fredriksson själv rasade allt, hela hans självbild, allt han åstadkommit tycktes värdelöst.

Det är plågsam läsning när Johan Hilton källa för källa hämtar upp de fakta som visar på revolutionens inneboende framåtrörelse, och visar varför just Benny Fredriksson, den storslagna, energiska, kraftfulla och kreativa teaterdirektören, hade precis fel erfarenheter med sig i sitt livsbagage för att klara av att hantera denna sista strid. Hilton lyckas fint härleda hur den skakiga starten på uppväxten decennier senare gjorde det svårare att stå stadig i en kris som handlade om honom själv. Benny Fredriksson avgick brådstörtat, för teaterns skull, och drabbades av en svår depression som ledde fram till tragedins fullbordan.

Tystnadskulturen fick under metoo en stor del av skulden för att arbetsmiljöproblemet med sexuella trakasserier kunnat fortgå så länge. De mångas tystnad verkar ha plågat också Benny Fredriksson. Hilton visar i sin bok hur skadlig anonym kritik kan vara. För Fredriksson blev det omöjligt att veta om kritiken mot honom härrörde från några få vittnesmål, eller från nästan alla som jobbat på teatern. Till sist blev tystnadskulturen ett arbetsmiljöproblem även för honom.

”Teatern förblir på många sätt en tystnadskultur”, skriver Johan Hilton som förklaring till att så många av de intervjuade i boken fortfarande vill uttala sig anonymt.