Debatt

Debatt: Asbestdöden är inte över

Asbest. Trots att asbest förbjöds 1994 så sjunker inte dödsfallen i asbestrelaterade sjukdomar. De ökar snarare. Det säger docent Paula Liukkonen som forskat om arbetsmiljö från ett ekonomiskt perspektiv.

Foto: Privat

Min make Aaro är sjuk i mesoteliom. En sjukdom som uppstår genom exponering för asbestfibrer. Asbest förbjöds 1994, men asbestdöden är inte över. Den skördar fortfarande liv och kommer att skörda liv framöver. Vem bär ansvaret? Varför går det inte att lösa ett så stort samhällsproblem?

År 1972 lämnade dåvarande Vänsterpartiet in en motion till riksdagen, Om förbud mot användning av asbest. I den finns en redo­görelse för det internationella forskningsläget och varför det var nödvändigt att förbjuda asbest. All information fanns i svart på vitt. Men det skulle dröja 22 år innan ett förbud var ett faktum. Varför behövde frågan utredas i Sverige i 22 år? Varför behövdes svensk forskning, när det fanns gott om internationella forskningsresultat och bevis för asbestens hälsorisker? Under tiden riskerades tusentals arbetares hälsa och somliga blev märkta för livet.

Riskerna med asbest var väl kända redan på 1960-talet, och Anders Englund, läkare på Bygghälsan, larmade om asbestrisken. År 1969 bekräftade svenska forskningsresultat förekomsten av mesoteliom bland asbestarbetare.

Min make Aaro var en av många finländare som var med och rev gamla Klara i Stockholm under 1960- och 70-talen. I dag är han sjuk i mesoteliom, årtionden senare. Många av de finländska arbetarna åkte hem vid pensioneringen eller tidigare. Deras sjukdomar och dödsfall finns inte med i den svenska statistiken. Nu arbetar män från Ukraina, Polen och andra länder med att riva asbest, till exempel vid Huddinge sjukhus. Om de en dag blir sjuka i en asbestrelaterad sjukdom, var hamnar då den statistiken?

Dödsfallen i asbestrelaterade sjukdomar sjunker inte, snarare har antalet drabbade ökat. Gränsvärdena i Sverige i dag ligger för högt, anser forskare.

Det jag inte förstår är lättvindigheten och ansvarslösheten inför alla dem som utsatte sig för risker då och risker nu. Arbetsmiljöproblemet, asbestcancern mesoteliom, förvandlas på så sätt till ett större samhälleligt etiskt och moraliskt problem. Ett större problem än vad politiker, myndigheter och arbetsmiljöaktörer klarar av att hantera.

Frågorna kring ansvaret för asbestskandalen är fortfarande obesvarade. De asbestskadade upplever ett djupt svek. Makten och de ansvariga myndigheterna tillät och tillåter fortfarande att en oskyddad människa dör av sitt arbete.

Debattören:

Paula Liukkonen har forskat om arbetsmiljöfrågor och är docent i företags­ekonomi, emeritus, vid Stockholms universitet och docent i miljöekonomi vid Tammerfors universitet. Hon påpekar att tre generationer drabbas nu när hennes man blivit sjuk – hon själv, dottern Tanja Kinnari och dotterdottern Paula Rosas.