”Vattenfläcken kostade mig två år av mitt liv”

Görel Alenius har aldrig haft en tanke på att byta jobb. Hon började arbeta som sjuksköterska på dialysavdelningen på Huddinge sjukhus 1999, och hon trivdes väldigt bra. När avdelningen sattes på prov våren 2015 med stor personalomsättning och hög belastning, så jobbade hon sig in i väggen. Hon sjukskrevs under sommaren och återkom i augusti för att arbetsträna ett par timmar om dagen på njurmedicinska mottagningen som hör till samma klinik.

Den första dagen gick bra. Det var en torsdag. Fredagen avlöpte också utan problem, och när de två timmarna var klara tog Görel Alenius vägen genom kulverten till omklädningsrummet. Hon tog sina vanliga, raska steg över betonggolvet, utan att se vattenpölen framför sig.

– Jag satte högerfoten i vattnet och for rakt framåt. Först trodde jag att jag skulle gå ned i spagat, men jag fick vänsterbenet under mig och landade på knäskålen. Ledkapseln sprack och knäskålen gick i två delar.

Olyckan ägde rum precis utanför städpersonalens stängda dörr. Inte en själ fanns i sikte. Så småningom hörde någon hennes rop på hjälp, ambulanspersonal kom och bar ut henne på bår och hon domnade bort av något smärtstillande.

På måndagen opererades hon. Ledkapseln och knäskålen drogs ihop med ståltråd och benet paketerades i gips. Efter några dagar på sjukhuset följde sjukskrivning i fem månader, till januari. Typisk personalskada, sa de på ortopeden. Man går i rask takt och golvet har en hal fläck.

– De första två månaderna hade jag fruktansvärt ont, där har jag i det närmaste en minneslucka. Jag mår dåligt av allt smärtstillande med morfinliknande ämnen, så jag fick välja mellan att ha ont eller att bli yr och riskera att falla igen.

Tillbaka på arbetsplatsen väntade flera besvikelser. Görel Alenius försökte få någon att ta ansvar för vad som skett. I hennes ögon är det tydligt att det var väta från städmaskinerna som orsakat hennes fall.

– Min chef gjorde en avvikelseanmälan, och hon kontaktade städfirman. De nekade till att ha orsakat olyckan och med det fick det hela bero. Jag tycker att de borde ha satt mer press på städfirman, säger hon och fortsätter:

– Jag är inte den första som halkat och inte den sista heller. Det kanske är svårt att bevisa skuldfrågan. Men i alla fall kunde de ha sett till att det står i arbetsbeskrivningen att de inte får lämna vatten på golvet.

Nästa motgång var hennes fortsatta karriär på dialysavdelningen. Görel Alenius insåg att hon inte inom överskådlig framtid skulle kunna återgå till sitt ursprungliga jobb, som innebar arbetsställningar hon inte klarade av och mycket gående och stående.

Och de administrativa uppgifterna på njurmedicinska mottagningen skulle hon få ha bara en kortare period, men hon trivdes och ville stanna – hon bad att få bli omplacerad dit.

– En tjänst blev ledig och jag var kvalificerad. Men jag fick inte omplacering utan fick söka som alla andra. Jag hade otur, en konkurrent om jobbet hade ännu bättre kvalifikationer.

För att slippa att senare ta vilken omplacering som helst sökte hon sig bort från arbetsplatsen, till tryckkammarmottagningen i Solna, som även den är inom Karolinska universitetssjukhuset. Pendlingstiden från hemmet i Färingsö var en och en halv timme enkel resa. Starten var inte heller den bästa: vid en operation för att ta bort ståltråden under våren 2016 gick knäskålen i bitar. Sex veckors sjukskrivning föregick den nya anställningen i Solna.

Det blev bara ett år på tryckkammarmottagningen. I dag arbetar Görel Alenius på ett äldreboende i Färingsö för att ha närmare hem. Hon blev inklämd på en ny operation samma dag den anställningen skulle börja, så hon fick inleda med tre veckors sjukskrivning och ett skört ben även här.

Hon har fått arbetsskada godkänd och hon har fått ut på sin försäkring, men konstaterar att det ändå inte har täckt lönebortfallet. Och hon känner att arbetsgivaren kunde ha varit ett större stöd i omplaceringsfrågan – hon har inte precis mått bättre av att vara ensam i försöken att hitta passande arbetsuppgifter samtidigt som hon försökt läka sin skada.

– Jag gjorde ett bra jobb på dialyskliniken, jag körde alla specialbehandlingar som fanns och jag hade egna ansvarsområden. Det var stimulerande. Det är en stor sorg för mig att jag inte kunde vara kvar där, att min chef inte hjälpte mig att åtminstone stanna i den världen.

Som Görel Alenius uppfattar det är det inte svårt att förebygga fallskador som hennes. Huddinge sjukhus upphandlar städtjänsterna, och hon tycker att det bör gå att se över kravspecifikationen.

– Det ju självklart. Där de plaskar med vatten får de ju stänga av, och varningsskyltar ska upp. Någon kan gå efter och svabba upp vattensträngarna som blir kvar efter golvmaskinen. Man kan inte bara räkna med att en och annan kommer att falla och slå sig. Den vattenfläcken kostade mig två år av mitt liv.