Överläkaren: Förebyggandet av ohälsa är i fara

"Menar du stendammslunga? Det var väl något man hade förr?”

Så reagerade Maria Albins mamma när hon fick veta att silikos dykt upp igen som yrkessjukdom. De drabbade har andats in kvartsdammet, som yr omkring i stenbrott och på byggen.

– De har gjort markarbeten i berg som innehåller kvarts, eller hanterat kvartshaltigt byggmaterial, och det behöver inte ens vara en halt som ligger över gränsvärdet om man utsätts under många år, säger Maria Albin.

Maria Albin kommer i kontakt med de drabbade som överläkare på Centrum för arbets- och miljömedicin i Stockholm. Sedan ett år tillbaka är hon chef för verksamheten här. Högst upp i huset på Torsplan har hon sitt tjänsterum, ett hörnrum med vidvinkel och häftig utsikt över stadens takåsar och kyrktorn. Åtminstone än så länge, tills alla nybyggena runtomkring är färdiga.

På insidan av dörren hänger hennes vita läkarrock. Den drar hon på sig när hon går över till kliniken i andra ändan av lokalerna.

Hon är inte verksam som läkare i bemärkelsen att hon tar emot enskilda patienter. Däremot händer det att hon är involverad i att diskutera en patientutredning.

– Jag gör också medicinska bedömningar rent allmänt när någon är utsatt för en viss exponering.

Kvartsdammet är ett av de prioriterade områdena på Centrum för arbets- och miljömedicin, som därför har startat ett samarbete med arbetsmiljöingenjörer inom företagshälsovården.

Hon tror att en stor del av problemet är just att vi förknippar stendammslunga med forna tider.

– Vi inbillar oss att vi har blivit av med de gamla riskerna eftersom arbetslivet ser annorlunda ut. Men det kan tvärtom vara så att moderniteten gör att exponeringen ökar.

Maria Albin syftar bland annat på den nya metoden att plasta in bygget för värmens skull. Idén är också att skydda omgivningen mot dammet. Desto mer utsätts de som jobbar innanför plasten.

– Kvartsgränsvärdet är alldeles för högt. Tyvärr har vi inte sett någon reduktion eller förslag till reduktion på EU-nivå. Det är viktigt att Arbetsmiljöverket tar fasta på kunskaps­läget och genomför en sänkning.

Maria Albin är expert på sambandet mellan att vara utsatt för en viss typ av damm och nedsatt lungfunktion. Det började med ett vikariat på dåvarande Yrkesmedicinska kliniken i Lund 1978. Eternitfabriken i Lomma hade precis lagts ner, det fanns ingen marknad för produkterna eftersom byggnadsarbetarna vägrade att jobba med asbest.

– Bara enstaka sjukdomsfall var kända, men vi började systematiskt undersöka dem som hade arbetat på eternitfabriken från 50-talet och framåt, ett par tusen var det.

Många var sjuka, några i den dödliga cancersorten mesoteliom, men mest var det nedsatt lungfunktion. När forskarna undersökte bevarade vävnader från de fabriksarbetare som hade dött, upptäckte de ungefär femton fall av mesoteliom.

– Ingen trodde egentligen att vi skulle hitta något när vi satte i gång. Av det lärde jag mig att man måste undersöka på ett systematiskt sätt.

Maria Albin var länge osäker på vad hon ville bli, men tyckte att läkaryrket verkade bra, för att det går att göra nytta och arbeta i olika länder. Och viss har hon gjort nytta i sitt arbete inom arbets- och miljömedicin, det kan hon nog påstå.

– Jag tror att man ska se oss som en investering från samhället i att förebygga sjukdom och utveckla och förmedla kunskap, inte som en kostnad.

Men landstingets allt sämre ekonomi gör det bekymmersamt.

– Landstingen har ett ansvar för både befolkningens hälsa och vården. Men i det här läget sker en förskjutning som gör att den förebyggande verksamheten är i fara. Vi sparade 3,2 miljoner kronor i år och har ett ännu större sparbeting nästa år, 3,7 miljoner, och lika mycket har aviserats för 2018. Det begränsar ju kraftigt våra möjligheter att bidra till reduktionen av kommande ohälsa.

Maria Albin upplever att det är problematiskt att uppmärksamheten har flyttats från arbetarskyddet till konsumenterna.

– Det är självklart bra att det har skett en väldig förstärkning av konsumentsäkerheten, ingen kan tycka något annat. Problemet är att arbetarskyddet samtidigt har försvagats. Det paradoxala är att till exempel riskerna i frisöryrket drivs mer av konsumentskydd än av omsorg om dem som jobbar med det.

Var det bättre förr?

Det är ingen fråga hon vill svara ja eller nej på.

– Förr hade man fokus på de stora industriella mansdominerade arbetsplatserna. Då var vi bättre på just dem än vad vi är nu. Men det fanns arbetsmiljö som man i stor utsträckning blundade för, som service och kvinnors arbetsmiljö. Numera har vi en bredare syn på vad som är arbetsmiljö.

Det gör henne upprörd när kunskap inte används och bara försvinner. Här kommer generationsväxlingen in som ett stort problem. Bristen på företagsläkare och arbetsmiljöingenjörer är akut.

– Det är viktigt att utbilda tillräckligt många arbetsmiljöingenjörer nu, så att de som befinner sig i slutet av sin yrkesverksamma bana hinner hjälpa de nya genom att överföra kompetens.

Hur länge hon själv kommer att jobba har hon ingen aning om. Hon konstaterar att vi åldras väldigt olika och har olika förutsättning för att fortsätta arbeta beroende på yrke. Hon ser ett stort problem i att man i det nuvarande pensionssystemet måste jobba till 67 för att få samma pension som man förr fick vid 65. Ett fysiskt påfrestande jobb kan det vara svårt att klar av, fast man är frisk.

– Men det är sällan den kognitiva förmågan som fallerar. Vi blir lite mindre snabba men har skaffat oss bättre överblick och större förmåga att skilja det väsentliga från det oväsentliga. Därför är det i akademiska yrken svårt att se att det skulle finnas anledning att sätta en viss åldersgräns.

Hon ser många av hennes kolleger fortsätta att jobba länge.

– Det finns en väldigt stark belöning i att uppleva att ens kunskap är behövd och gör nytta, det är fantastiskt!