Hallå där, Karin Günther…

Först vill vi höra lite om din bakgrund, den lär vara rätt blandad?

– Ja, jag har jobbat på en rad myndigheter som utredare och projektledare. Senast var jag på Myndigheten för delaktighet. Jag har också jobbat på DO, Skolinspektionen och på Riksantikvarieämbetet.

Då kan du lite av varje?

– Ja, men det är mycket som förenar om man är utredare på en myndighet. Men visst, det kan vara en fördel att vara generalist när man ska jobba ihop med Arbetsmiljöverkets många duktiga experter. Kanske särskilt om man ska vara projektledare.

När kom du till verket?

– I juni 2022. I våras blev jag biträdande projektledare för nollvisionen och när Gustav Sand Kanstrup nu slutar var det naturligt att jag fick ta över.

Varför ta ett jobb med så ouppnåeligt mål som nollvision?

– Det är väl en bra ambition att ingen ska behöva dö av jobbet. Nollvision har ett starkt signalvärde. Det måste vara ambitiöst när vi vet att 3 000 människor dör varje år av något man exponerats för på arbetet.

Berätta lite hur ni jobbar?

– Nollvisionen är ett treårigt program som löper till 2025. Det ska lägga grunden för det framtida arbetet för att minska antalet arbetsrelaterade dödsfall. Uppdraget omfattar alla på Arbetsmiljöverket, men vi leder det genom ett antal arbetsgrupper. Vi ska väcka engagemang, skapa kunskap och förståelse hos arbetsgivarna för säkerhetsfrågorna.

Stopp nu, kan du bli lite mer konkret?

– Jadå! Vi jobbar med fyra områden: Först dödsolyckor, där det främst handlar om att lära sig av det som hänt. Två: kemisk exponering för asbest, kvartsdamm, damm, svetsrök och motoravgaser. Vi informerar om hur riskbedömningar kan göras och hur problem kan förebyggas.

– Det tredje området är organisatoriska och sociala faktorer, alltså arbetsrelaterad stress, vilket är det problemområde som ökar mest. Och det fjärde området är fysikalisk exponering, alltså ihållande tungt arbete samt buller som kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar.

Och vad är det viktigaste ni kan göra i närtid?

– Jobba ihop med parterna och branschorganisationerna så att arbetsgivarna kartlägger, bedömer och tar bort eller minimerar risker.

Arbetstagarna då?

– De har ett ansvar att följa reglerna. Men alla kan göra misstag och därför är det så viktigt att det finns en säkerhetskultur på arbetsplatsen.