En ensam man mot en stark myndighet

Millennieskiftet hade nyligen passerat när Peter Christensen upptäckte den första knölen på halsen. En fettknöl gissade vårdcentralen och han nöjde sig med det. Men fem år senare hade den fått sällskap av fler knölar, både på halsen och i armhålan. Han kände en enorm trötthet, drabbades av yrsel och svåra ryggsmärtor. 

Diagnosen ställdes 2006, en ovanlig form av lymfomcancer, och läkarens dom var hård. Han hade mellan fem och åtta år kvar att leva. Hemma i huset i Eslöv fanns de två pojkarna, en femåring och en elvaåring.

- Det är oerhört tufft att få ett sådant besked. Man vill ju se sina barn växa upp och hela ens identitet försvann ju, i och med att jag inte kunde jobba längre. Men jag bestämde mig för att kämpa och tog tag i mig själv, började prioritera annorlunda, säger Peter Christensen.

En lång behandling tog sin början, med antikroppar, blodförtunnande och andra mediciner. Lymfom är en cancerform som nästan alltid drabbar personer över sextiofem. Peter Christensen hade inte ens fyllt 40 och läkaren misstänkte direkt att han fått sjukdomen från damm eller ångor som han fått i sig från något han arbetade med. När doktorn fick höra att Peter var glasmästare och åkte runt till ett tiotal skolor och förskolor varje dag och bytte och reparerade glas förhörde han sig om lösningsmedlen. Peter Christensen ansökte - med stöd i tydliga läkarutlåtanden - om att få sjukdomen klassad som arbetsskada. 

Han visar tre tjocka konvolut, fulla med papper och bläddrar igenom de tjocka pappersbibborna. De är resultatet av över ett decenniums korrespondens mellan Försäkringskassan och en lång rad läkare på vårdcentraler, vårdcentraljourer, röntgenavdelningar samt tre onkologer på Lunds universitetssjukhus och Skånes universitetssjukhus. Det handlar om intyg, medicinskvetenskapliga underlag och ansökningar för att få att få sjukdomen godkänd som arbetsskada, samt om underkännanden av detta, överklaganden och sedan repriser.

- Varje gång hade jag ett visst datum inom vilket jag måste sammanställa alla uppgifter och skicka in dem, men sedan kunde Försäkringskassan ta två år på sig. Det var lång väntetid mellan beskeden. Det var en stor press att inte få beslut, säger Peter Christiansen. 

I ett av avslagen angav Försäkringskassans läkare att det saknades vetenskapligt stöd för att Christensens lymfomcancer skulle ha orsakats av lösningsmedel på arbetsplatsen, trots att en av Sveriges ledande specialister på sjukdomen i sitt intyg hade slagit fast att det måste bero på utsatthet för kemikalier när en så ung person får sjukdomen. 

- Det var en chock. Min läkare sa om Försäkringskassans läkare att ”hur kan han göra ett uttalande om detta?” Han hade inte ens träffat mig och han var inte specialiserad på den här sjukdomen. 

Peter Christensen hade oturen att få sin diagnos i skiftet mellan 2005 och 2006, i en tid då höga sjukskrivningstal hade blivit en het politisk fråga i valrörelsen. Fram till dess hade bevisbördan legat hos Försäkringskassan, men efter valet 2006 blev bevisbördan i ett enda slag omvänd. Det blev därmed Christensen uppgift att bevisa att hans sjukdom var orsakad av arbetet. 

Han kände sig väldigt ensam i sin kamp och beskriver de många avslagen som tärande psykologiskt, samtidigt som hans kropp kämpade med en sjukdom som i grunden var dödlig. Hans immunförsvar blev kraftigt nedsatt, han blev benskör och fick proppar i lungorna. Som sämst hade han en lungkapacitet på 20 procent. Ändå blev han kontaktad av Försäkringskassan som ansåg att Christensen borde kunna jobba deltid, eftersom sjukdomen inte ansågs livshotande.

- Min läkare skrev då att om inte lymfom är livshotande då vet jag inte vad som är det, säger Peter Christensen. 

Många gånger funderade han på att bara ge upp, men han kände samtidigt att han inte hade något val. I vågskålen låg också barnen och deras uppväxt. Peter Christensen riskerade att bli utförsäkrad från Försäkringskassan efter att det införts en bortre gräns för hur länge en person kunde vara sjukskriven. I sådana fall skulle han tvingas sälja sitt hus för att ha rätt till socialbidrag. Det var en ekonomisk nödvändighet att ge sig in i karusellen av byråkrati och pappersarbete för att få sjukdomen erkänd som arbetsskada. Först då kunde han få rätt till den livränta som ingick i hans arbetsskadeförsäkring.

 Tiden som det tog för hans läkare att skriva utlåtanden fick ofta dras från hans tid för utredning och behandling, men läkarna var hela tiden på hans sida.

 - Min onkolog sa flera gånger att det här har han egentligen inte tid till, det var så mycket pappersarbete. Men läkarna betonade hela tiden att har du arbetsskadeförsäkring så ska det fungera. De var de enda som trodde på mig. Det var ett stöd att de hela tiden har sagt att det är en arbetsskada, säger han.

Peter Christensen var inte den enda på hans arbetsplats som råkade illa ut. Han började på BM:s glasmästeri i Malmö direkt efter nian, som sextonårig sommarjobbare. När han erbjöds fast jobb skrinlade han sina gymnasieplaner och började som lärling. Ingen hade bedömt riskerna med att använda de typer av lösningsmedel som var i bruk, som trikloretylan och xylan, och glasmästarna stod helt oskyddade och fräste fönsterbågarna medan dammet yrde kring dem. 

- I början hade medlet en stark lukt så att man nästan blev yr i huvudet, men med tiden blev det doftfritt och fick varningstexter. Men det var fortfarande lika farligt och vi fortsatte att använda det, säger han. 

Den glasmästare som lärde upp den unge lärlingen, och som fick honom att gå med i facket, drabbades av samma symtom som Christensen och beställde en tid på vårdcentralen för undersökning.

- Men han hann aldrig få en diagnos, för han avled, bara 52 år gammal, berättar Peter Christensen och liknar sitt liv vid en ”himlen kan vänta”-episod. 

- Man lever på övertid. Jag har fått en andra chans och jag försöker ta vara på dagarna, säger han. Ändå känner han ingen bitterhet mot glasmästaryrket, som han tycker var fritt och rörligt - ett bra jobb - där han träffade många människor. 

Problemet var de farliga lösningsmedlen. Han har sparat en av tuberna, med det cancerframkallande ämnet xylan, som nu är förbjudet men som då ofta användes till fogarna som fönstret skulle sitta i. 

- I dag är metoderna helt nya och de farliga lösningsmedlen är borta, säger Peter Christensen som då och då åker till sina gamla arbetsplatser för att hälsa på gamla arbetskamrater. Han gissar att dagens arbetsmiljörisker till största handlar om de färdigmonterade treglasfönstren som medför tunga lyft. 

- När jag kommer in och ser hur de jobbar så är det annorlunda. De står inte och fräser fogarna, det är bara montage. Men fönstren har blivit dubbelt så tunga. 

År 2018 fick Peter Christensen till sist rätt. Det slogs fast att han fått sin cancer av sitt arbete som glasmästare, och att han inte skulle ha fått sjukdomen om han inte arbetat med de metoder och de produkter som man arbetade med på den tiden. 

Pappersbibborna vittnar om allt jobb han lagt ned, en ensam sjuklig man mot en myndighet, och han ifrågasätter vad det blev för en besparing som Försäkringskassan åstadkom. Alla tjänstemän, läkare och jurister som har lagt ner timmar av arbetstid under mer än ett decennium på att skriva intyg, leta vetenskapliga underlag och medicinska bedömningar.

- Alla människor som de har satt i arbete i stället för att ge godkännandet direkt. För mig är det viktiga att inte fler blir drabbade av farliga arbetsmaterial. Men när det har hänt ska det fungera att få ersättning i ett tidigare skede. Jag har alltid varit med i facket och jag tycker det är konstigt att man bara kan ändra spelreglerna. Jag har jobbat och betalat in i alla år och en regel har gällt, men sen när man blir sjuk då gäller andra regler. Hur kan det vara så?, säger Peter Christensen, som kände sig övergiven av facket under den långa processen.

Facket hjälpte inte till att driva på för att få hans fall godkänt som arbetsskada, det var först när Försäkringskassan efter över ett decenniums kamp gav sitt godkännande som han fick fackets hjälp att söka ersättning för inkomstbortfallet. Samtidigt fick han under sin långa kamp se myndigheten automatiseras. I början av processen hade han en tillgänglig kontaktperson som gick att nå över telefon. I dag är det ett helt webb- eller mejlbaserade kontaktsystem och det är hart när omöjligt att få en direktkontakt.

- Jag har jobbat som glasmästare i hela mitt liv. Jag har jobbat med händerna. Jag kan inte det här med mejl och datorer. Det är mina pågar som har fått hjälpa mig, säger han. 

Nu är Peter Christensen 56 år och barnen har hunnit bli 30 och 23. Han har slagit både läkare och sig själv med häpnad, och sjukdomen hålls i schack med nya mediciner.

- Jag är fortfarande extremt trött och måste vila ofta, men jag är tacksam över att jag kunde kämpa och att jag hann se mina pojkar växa upp. De är båda duktiga och jobbar med transporter och bilförsäljning.

Tack vare livräntan har han kunnat behålla sitt hus i Eslöv och han har till och med fått glädjas över ”livets efterrätt”, ett nu treårigt barnbarn.