Cancer – ett större hot än flammorna

Mikael Karlsson var ledig den där dagen 2006 när han vaknade med en fruktansvärd smärta i en av testiklarna. Han låg kvar i sängen ett tag och hoppades att smärtan skulle gå över. Kvällen innan hade han tränat kampsport och trodde att han kanske hade fått en spark på fel ställe. Men smärtan gav inte med sig. Tvärtom. Vid lunchtid hade han så ont att han inte stod ut längre. Han lyckades ändå ta sig ner till bilen och började köra mot Södersjukhuset.

– Jag körde mot rött. Jag såg knappt någonting. Jag bara körde och körde. Jag kunde inte stanna och invänta ambulans för jag hade så vansinnigt ont.

Väl på sjukhuset togs han in i ett undersökningsrum direkt. Läkaren kunde knappt ta i honom, så ett narkosteam kom in och gav honom morfin. Först misstänkte läkaren att testikeln bara hade tvinnat sig. Det var först när han vaknade ur narkosen efter operationen som han fick höra att han haft en tumör i ena testikeln.

– De visste inte om den var godartad eller elakartad. Testikeln hade skickats på analys.

Några oroliga veckor följde i väntan på resultatet. Mikael Karlsson funderade mycket på vad diagnosen skulle innebära. Han sålde bilen och fixade sina värdepapper så att de skulle bli lättare för mamma att ta över, om det värsta skulle hända.

Håkan Ericsson är förman på samma brandstation, Katarina. Han var ute på en av sina vanliga löparrundor när han upptäckte att det fanns blod i urinen. Läkaren gav honom bara rådet att vila i tre veckor från innebandyträningen så skulle allt bli bra. Det var först när han besökte företagsläkaren som cancern i njuren upptäcktes.

– Jag fattade fortfarande ingenting när företagsläkaren sa: Oj, vilken tur att vi fått en planröntgentid över. Men några dagar senare ringde de och sa att det var någonting som inte såg bra ut.

Beskedet om njurcancern kom någon vecka senare.

– Jag minns att det var på en fredag. Dagen efter åkte jag direkt in till Huddinge sjukhus, gick fram till receptionsdisken och bad om att få en tid. Jag sa till tjejerna där att jag hette Håkan och att jag skulle dö.

På sjukhuset träffade han en sjuksköterska som lyckades få honom att lugna ner sig. Hon sa att de flesta som kom till dem med njurtumörer brukade kunna gå därifrån friska. Det hjälpte honom att stå ut med väntetiden fram till operationen.

Kollegan Anders Cederberg, som också är förman på stationen, tänkte direkt att det var cancer i magen när han såg blod i sin avföring. Men trots flera läkarundersökningar, bland annat med röntgen, hittades ingen cancer. Anders Cederberg trodde då att han kunde andas ut. Lättad gick han på semester. Men när han stod och renoverade sommarhuset på landet ringde plötsligt läkaren och berättade att han hade hittat en prick på röntgenplåten. Hela semesterkänslan kraschade. Resten av semestern funderade Anders Cederberg oavbrutet på pricken. Men vid läkarbesöket kunde läkaren sedan inte hitta den.

– Som tur var bestämde han sig för att undersöka pungen också. Jag fick en ny tid hos läkaren efter den undersökningen. I stället för en prick hittade läkaren då cancer i höger testikel.

Det kändes som att sitta mitt i en korseld när läkaren lämnade beskedet. Anders Cederberg kunde höra hur läkaren och frun talade med varandra medan han slöt sig inom sig själv och försökte få orden att landa. På kvällen hade de sedan tidigare bokat bord på en restaurang. I stället för ett glas mousserande vin före maten blev det tre stora whisky. Då kom allt i fatt honom. Operationen var planerad till fredagen efter beskedet men han klarade inte av att vänta så länge. Han ville bara bli av med cancern och lycka­des få en operationstid några dagar tidigare i stället. Dagarna före operationen tränade han vansinnigt mycket för att hantera all ångest.

– Jag sprang åtta kilometer klockan åtta på kvällen före operationen.

Både Mikael Karlsson och Anders Cederberg hade elakartade tumörer som inte hunnit sprida sig. Läkarna fick även ut Håkan Ericssons njurtumör i tid.

Alla tre går på regelbundna kontroller. Anders Cederberg går med tätast intervaller, eftersom han opererades så sent som förra året. För Mikael Karlsson och Håkan Ericsson har flera år hunnit gå sedan de drabbades. De tänker inte längre på det lika ofta.

Diskussionerna om cancerriskerna för brandmän går i vågor på stationen. När någon nyligen drabbats vill många prata om det. Arbetslaget är som en andra familj, som kunnat ge stöd genom behandlingarna.

På 1990-talet när Håkan Ericsson började som brandman var det ingen som tänkte på någon cancerrisk. Då gällde det bara att hålla andan så länge som möjligt när arbetslaget blev utkallat på till exempel bilbränder.

– Sedan stod man och försökte hålla undan ansiktet från gummiröken så mycket det gick, tills det började tåras i ögonen, säger han.

Under brandövningarna var det vanligt att det eldades i dieselfat. Ingen tänkte på att tvätta arbetskläderna efter uttryckningarna, som många av de yngre brandmännen gör i dag.

Men oavsett vad de gör luktar det ändå grillkorv om dem i flera dagar efter en branduttryckning. Brandlukten brukar inte ens försvinna efter flera duschar. Ämnena går rakt in i huden och hamnar i blodomloppet. Och dosen fylls på ju längre brandmännen är kvar i yrket.

Det är omöjligt att helt fly från de giftiga partiklarna. Brandmännen jobbar där röken är som svartast och farligast. Allt som sedan finns i slangarna följer med tillbaka till stationen. Partiklar fastnar överallt, inne i bilarna och på all annan utrustning som använts.

– När man kommer ut i luften efter att ha rökdykt är den första impulsen att man vill slita av sig masken för att kunna andas bättre. Men då drar vi i oss partiklarna som finns i kläderna. Nu försöker vi låta masken sitta kvar tills vi fått av oss kläderna, säger Håkan Ericsson.

För ett år sedan fick brandmännen nya larmställ som är tätare än de gamla. Men även de nya kläderna måste kunna andas när rökdykarna är inne i en brandhärjad byggnad, för att de inte ska kollapsa av värmen.

– Allt är kemikalier i de här larmställen. Det är syntetmaterial allt­ihop, säger Anders Cederberg.

Trots alla farliga kemikalier och cancerdiagnoserna har ingen några planer på att sluta som brandman.

– Om vi slutar nu är det kört ändå, säger Anders Cederberg.

Mikael Karlsson skulle inte råda sin son att bli brandman, även om han trivs med sitt jobb. Jo, barn har han, om någon undrar, trots testikelcancern. Och barn nummer två är på väg.

– Innan jag fick cellgiftsbehandlingen lämnade jag sju rör med sperma som de frös in. Behandlingen kan göra en steril. Men rören behövde aldrig användas. Jag kan berätta att det bara tog en vecka att tillverka min son. Det funkar fint med bara en testikel, säger han.