44 sidor för ökad elsäkerhet

Närmare 3000 tillbud och olyckor orsakade av elektricitet anmäldes till Arbetsmiljöverket mellan 2016 och 2020. I juni i år avled en ung man i samband med underhållsarbete på en kraftledning i Moskosel i Norrbotten. Nu finns förhoppningar om att handboken ”Arbete vid risk för elektrisk fara” bland annat ska bidra till att stärka säkerhetskulturen när det gäller el. Handboken har 44 sidor lättlästa instruktioner för hur arbetsgivare, arbetstagare och anläggningsinnehavare ska göra för att uppfylla såväl arbetsmiljölagen som elsäkerhetslagen. Här finns gott om exempel, och också avsnitt som behandlar säkerhetskultur, och tabeller som visar hur afsar, föreskrifter och förordningar förhåller sig till varandra. 

Det är Arbetsmiljöverket och Elsäkerhetsverket som tillsammans givit ut handboken. Bakgrunden är att Elsäkerhetsverkets föreskrift Elsäk-fs 2006:1 försvinner den 1 november i år eftersom den har varit otydlig och svår att tillämpa. Elektrikerförbundets elsäkerhetsresurs Sven Höckert har suttit med i referensgruppen under arbetet med handboken och är i stort sett nöjd. 

– Både branschen och facket efterfrågade en handbok, och myndigheterna gick oss till mötes. Det här är ett svårt område – du ska i princip kunna arbetsmiljölagen, fjorton afsar, elsäkerhetslagen och föreskrifterna. Vi behöver göra det enkelt för arbetsgivare att göra rätt, därför ville vi ha en handbok med tydliga exempel att följa. 

Ett av de stora problemen med den förskrift som försvinner har varit gränsdragning vid olyckor under arbete med elektricitet. Vad som är Arbetsmiljöverkets ansvar och vad som är Elsäkerhetsverkets har inte framgått tillräckligt tydligt. Sven Höckert påpekar att oklarheterna om ansvar har haft genklang i praktiken, där inspektörer på respektive myndighet inte har haft tillräcklig kunskap om varandras förutsättningar. 

– Jag har kört en testutbildning för elva inspektörer från Arbetsmiljöverket för att bolla sådana frågor. Vi har pratat om vilka frågor som behöver ställas till elarbetsgivaren för att få relevant information. Flera av de inspektörerna har konstaterat att de behöver få in elsäkerhet i sina vidareutbildningsplaner. 

Oklarheterna har tidigare inneburit att en del olyckor har lämnats utan utredning – Arbetsmiljöverkets inspektörer har uppfattat olyckan som ett ansvar för Elsäkerhetsverket, medan Elsäkerhetsverket har konstaterat att olyckan inte haft med elanläggningen att göra, och därför inte utrett. Det kan bli dåligt på flera olika sätt. Sven Höckert exemplifierar: 

– Ofta vid olyckor i samband med arbete med el utreds skadan i sig, men inte relationen till elarbetet. Om du står på stege och kopplar en armatur så kan det stå i en utredning från Arbetsmiljöverket att arbetstagaren ramlade från stegen och bröt foten – man ska undvika stegarbete. Om den bakomliggande orsaken var att arbetstagaren fick en stöt, trillade ned från ställningen och bröt foten så hjälper ju inte det. 

Med handboken tror han att såväl det förebyggande arbetet som åtgärder och uppföljning blir bättre, och att antalet olyckor kan minska. 

– Om olyckor inte blir utredda får det konsekvensen att en olycka kan hända igen, eftersom rutinerna på den arbetsplats där olyckan skedde inte har granskats. Här kommer det att bli en klar förbättring när ansvarsfrågan är tydlig. De som utför själva elarbetet får också lättare att sätta press på sina företag med riskbedömning, riskanalys och uppföljning. 

Handboken riktar sig till personer som sitter i ledningen för företag som genomför arbeten där det finns elektrisk fara, men också till innehavare av elanläggningar och elektriska utrustningar och till elanläggningsansvariga och elsäkerhetsledare. I handboken förtydligar Elsäkerhetsverket och Arbetsmiljöverket vilket ansvar arbetsgivaren har för att skapa en säker arbetsmiljö. Även innehavarens ansvar för anläggningen beskrivs. 

Tomas Winter, elsäkerhetsexpert på företaget Säker Energimiljö välkomnar handboken. Särskilt uppskattar han att den är skriven på ett lättillgängligt sätt, att den enkelt förklarar vad som förväntas av arbetsgivaren utifrån lagstiftningen. Från hans perspektiv finns fortfarande luckor att täppa till – praktiken kan vara snårig när det kommer till samarbete mellan arbetsgivare, de som ska utföra arbetet och elanläggningsinnehavaren, påpekar han: 

– Det är arbetsgivarens ansvar att personalen har rätt kompetens, men innehavarens ansvar att personalen ska kunna arbeta på ett säkert sätt på anläggningen. Här uppstår ofta frågor. 

I sin egen verksamhet har han märkt att elanläggningsinnehavare som vill möjliggöra ett säkert arbete på anläggningen kan känna sig hindrade av risken att ta över arbetsgivaransvaret.  

– Jag tycker att handboken hade kunnat borra djupare här, för att kunna presentera gränssnitten på ett tydligare sätt. Handboken är ett stöd, men det skulle inte skada om vi också kunde få en ny afs (föreskrift från Arbetsmiljöverket, reds. anm.) för ökad tydlighet. 

Det Tomas Winter lyfter fram som positivt är att handboken i övrigt lämnar raka svar, och att den tar upp säkerhetskultur.  

– År efter år ser vi att de flesta olyckor som inträffat beror på ett felbeteende vid arbete.  Man har antingen inte vetat hur man ska göra eller man har vetat och struntat i det. Genat i kurvorna.  Det beror på attityder, värderingar, och beteenden. Det hänger ihop, och det är väldigt positivt att säkerhetskulturen lyfts i det här sammanhanget. 

Här kan du ladda ned handboken "Arbete vid risk för elektrisk fara" från Arbetsmiljöverket.