Fejkad byggplats för ökad säkerhet

Strax intill Arlanda flygplats ligger Sveriges första säkerhetspark för byggindustrin, en satsning för flera miljoner kronor som precis öppnat dörrarna för besökare. På plats för att lära mer om säkerhet är tolv personer som till vardags arbetar på olika företag med allt från bygg till trädgårdsanläggning.

Dagen börjar i ett klassrum. Allas uppmärksamhet är fäst vid den stora tv-skärmen längst fram. Där faller en man till sin död på ett bygge och kollegan som är först på plats vänder bort ansiktet i chock. I nästa bildsekvens äter en familj frukost vid köksbordet, där en stol gapar tom.

Handledaren Magnus Idhult stänger av tv:n, stämningen är tryckt.

– Vad får ni för känsla när ni ser den här filmen? säger han.

– Usch, säger någon.

Byggbranschen är utsatt när det gäller olyckor och skador, och det är därför säkerhetsparken har skapats. Nu är förhoppningen att medvetenheten ska öka bland alla som arbetar med bygg.

Toni Hattara har sett fram emot besöket i parken. Han arbetar som snickare på Erlandsson, där han även är skyddsombud.

– Jag har varit med på byggen där vi haft olyckor. Stort eller smått, det känns aldrig bra.

Deltagarna tar på skyddskläder och kliver ut i parken. Den som associerar park med grönt får tänka om; här är en inhägnad grusplan med några blå byggbodar, ett stort tält, en väg och ett husbygge med ställning. Olika ytor som gör det möjligt att tillsammans reflektera kring säkerhet i ett femtontal olika scenarier, som arbete i schakt, på hög höjd eller vid väg.

Planen från Arlanda dånar med jämna mellan­rum över gruppen som samlas för incheckning. Raskt ställer handledarna nya frågor: Hur börjar ni dagen? Varför har ni just dessa rutiner? Hur fungerar de? Pratar ni om hur ni mår? Känner ni igen det här, att ni i tanken är kvar hemma eller i det som hände i går när ni egentligen borde vara närvarande på bygget?

Jo, visst känns det igen.

– Det är bra om man kommer så långt att man kan prata om sin vardag och hur man mår, sammanfattar handledaren Magnus Idhult.

Den som har sovit uselt eller har något som stjäl uppmärksamheten kanske bör få mindre säkerhetskrävande uppgifter just den dagen, resonerar han.

De samtalar också om säkerhetsutrustningen, och återigen ställs frågor: Varför har vi skyddskläder?

– För att vi kanske stöter på Skanska? säger en som jobbar på NCC.

Det muntra blandas med det allvarliga. Frågor och reflektioner bollas mellan handledare och deltagare, och deltagare sinsemellan.

– Jag ser dåligt i mina glasögon, de är suddiga med fullt av reflektioner i glasen, klagar en deltagare.

Bra! blir responsen då. Det finns ett värde i att prova utrustningen och se till att den fungerar. Ta hjälp av varandra och kolla av.

Musik sätts på och alla trampar i gång, svänger med armarna, varseljackor till trots. Värm upp! lyder uppmaningen. I forskning finns nämligen stöd för att såväl belastningsskador som vibrationsskador minskar om musklerna först får bli varma.

I den närliggande byggboden pratar de sedan om riskerna med handhållna maskiner. Fingrar som blir vita och fumliga, som gör det omöjligt att knäppa skjortan själv. Den som inte ser upp med vibrationsskador kan få bestående men.

– Vet ni vad som är tidiga tecken på vibrationsskador? frågar handledaren Magnus Idhult, men får fylla i svaret själv när ingen annan gör det: stickningar och domningar i händerna.

– Hur lätt är det att prata om att man har problem med händerna hos er? Har någon flaggat för det?

Nej, det tycks ingen i gruppen ha varit med om. Se till att lyfta frågan för att fånga problemen i tid, manar Magnus Idhult. Återkommande betonas mjuka värden och vikten om att lyssna och samtala.

– Alla jag har mött som fått problem med vibra­tions­skador säger: ”Varför berättade ingen för mig om det här?”

– Det är svårt att få feedback från använd­arna, reflekterar Toni Hattara.

– Varför är det så? säger Magnus Idhult.

Toni Hattara rycker på axlarna:

– Man kanske inte vill gnälla?

På väggen i boden hänger en tabell över hur exponeringen för vibrationer ser ut för olika maskiner, men det är ingen exakt vetenskap. Om maskinen är utnött, om ens arbetsställning är ansträngd eller om materialet kärvar och kräver mer av musklerna så ökar exponeringen. Se till att uppmärksamma frågan om vibrationsexponering redan under arbetsberedningen så att kolleger kan rotera och riskerna hållas nere, är ett råd.

Alla lämnar byggbodarna och styr stegen mot husbygget för att tala om hur man kan arbeta säkert med väggformar. Plötsligt störtar Magnus Idhult ner i gruset, en filmning som gjort vilken fotbollspelare som helst nöjd. Där ligger brädor och plast. En medveten nedskräpning och en portion snubbelhumor för att illustrera den absolut vanligaste arbetsskadan på många byggen och som orsakar många frånvarodagar, nämligen fall på samma nivå. Lösningen? Gå städronder och gör det enkelt att hålla snyggt genom att tänka till kring placering av containrar, är några förslag från gruppen.

Att frågorna hela tiden bollas tillbaka till deltagarna är ett medvetet grepp från säkerhetsparkens sida. Ett mål med utbildningen är att få deltagarna att reflektera kring sitt beteende utifrån olika situationer. Gruppens samtalstid är viktigast. För Magnus Idhult, som arbetar som arbetsmiljöutvecklare på Skanska, var det en omställning att göra så, att söka diskussionen i gruppen. Men han tror på konceptet.

– Med den här typen av träning och reflektion kring beteende tror jag att vi kan minska olyckorna. Skadar vi oss i arbetet kan det påverka resten av livet och det är aldrig värt det.

För flera år sedan besökte han en säkerhetspark i Finland och kände att ”wow, det här måste vi köra i Sverige!”.

Tillbaka i klassrummet igen med en kopp kaffe och efterlängtad ostfralla. Vad tar del­tagarna med sig därifrån?

Toni Hattara ska prata mer med sina snickare, för han har fått upp ögonen för samtalets roll i att förebygga skador och olyckor.