Forskare vill se fler arbetsmiljömål i högsta instans

Det är svårt att tillämpa arbetsmiljölagen när det handlar om arbetsbelastning. Det visar de 25 djupintervjuer som Anita Pettersson-Strömbäck, lektor i psykologi vid Umeå universitet, har gjort.

– Många tycker att lagen är lite för luddig, att man inte riktigt vet hur man ska göra. De som bäst känner till den är skyddsombuden, men cheferna gör det inte lika bra, visar mitt material.

Fyra forskare – tre jurister och en beteendevetare – undersöker vilket juridiskt ansvar som kan ställas på arbetsgivare vad gäller anställdas arbetsbelastning och hur regelverken på området upplevs i praktiken. Det pågående forskningsprojektet avslutas först 2020, men vissa slutsatser kan redan dras.

Enligt forskarna saknas det en enhetlig och sammantagen reglering på området. Den lagstiftning som vuxit fram under de senaste 30 åren i form av olika lagar, förordningar och föreskrifter, beskrivs som ”fragmentiserad och splittrad”. Det finns inte heller någon tydlig bild av hur arbetsgivare uppfattar sitt ansvar och inte heller vilka åtgärder som görs på arbetsplatserna.

Beteendevetaren i projektet, Anita Pettersson-Strömbäck, har intervjuat chefer, skyddsombud, anställda och representanter för företagshälsovården, och frågat hur lagar och regler upplevs och tillämpas i praktiken.

I hennes studie sticker den kvinnodominerade offentliga sektorn ut som ett särskilt problemområde vad gäller arbetsbelastning och arbetsgivares ansvar för detta. Det krävs mycket kunskap av skyddsombuden för att kunna genomföra förändringar när det handlar om arbetsbelastning, enligt Anita Pettersson-Strömbäck.

– Du måste vara otroligt påläst för att veta hur du ska använda föreskrifterna, har skyddsombuden berättat för mig.

Inom den offentliga sektorn är situationen särskilt problematisk, enligt Anita Pettersson-Strömbäck. Den främsta anledningen är att arbetsmiljöansvaret skjuts neråt i de politiskt styrda organisationerna, utan att tillräckligt med resurser följer med. Allt ska göras utifrån vad politikerna har lovat väljarna.

– Prioritera betyder ingenting längre när högre organisatoriska nivåer säger att det inte går att stryka bort någonting. Då får personalen trolla med knäna i stället.

Inom den offentliga hemtjänsten i en kommun, där Anita Pettersson-Strömbäck genomfört intervjuer, har arbetsmiljöföreskriften om organisatorisk och social arbetsmiljö (osa:n) bara använts en gång. Det handlade om restider mellan brukarna.

– Det var solklart att restiderna var för snålt tilltagna. Det gick inte att hinna från en brukare till en annan på de tre minuterna som var uträknade. Då hade personalen varit tvungna att teleportera sig.

Men skyddsombudet kunde inte göra en så kallad 6:6:a med utgångspunkt i enbart tiderna, eftersom det enligt Arbetsmiljöverket hade inkräktat på arbetsgivarens rätt att leda arbetet. Skyddsombudet fick i stället stödja sig på osa-afsen och formulera sin anmälan med utgångspunkt i samvetsstress, berättar Anita Pettersson-Strömbäck.

– Han fick läsa in sig på forskningen, på krav-kontroll-stöd-modellen, och vilka konsekvenser det har för hälsan.

Inom den juridiska forskningen blir samma sak tydlig: lagarna är svåra att tillämpa när det gäller arbetsbelastning. Det anser Örjan Edström, professor i juridik vid Umeå universitet, som också deltar i forskningsprojektet. Med arbetsbelastning avses arbetsmängd, arbetstidens längd och förläggning samt arbetsuppgifternas innehåll.

Hur ser ni att arbetsmiljölagen är svår att använda?

– Det finns bara ett enda mål där Högsta förvaltningsdomstolen prövat Arbetsmiljöverkets föreläggande och vite riktat mot en arbetsgivare. Där görs en strikt tolkning av kravet på författningsstöd. Det innebär att det kan vara svårt att ställa specifika krav utifrån generella föreskrifter som håller för en strikt juridisk tolkning som det nu ser ut.

Örjan Edström vill se mer domstolspraxis inom detta område, gärna i högre instans. Fler specifika tolkningar för olika yrkesgrupper behövs som förtydligar dagens generella krav, anser han.

– Fler fall borde skjutas upp till Högsta förvaltningsdomstolen och prövas där.