Polisens huvudskyddsombud: Vi är i en moment 22-situation

Fråga Emma Cronberg vilka Polisens viktigaste arbetsmiljöfrågor är just nu och du skymtar något vilt i hennes blick.

– Det är svårt att säga, i och med att vi befinner oss mitt i torktumlaren som heter omorganisation. Vad vi kan se från skyddsorganisationen är att vi inte hinner med alla frågor utan måste prioritera, svarar hon behärskat.

Från att ha varit en förvaltningsmyndighet blev Polisen en enrådighetsmyndighet vid årsskiftet: Polismyndigheten. Den operativa makten, som tidigare låg på de 21 polismyndigheterna, är nu centraliserad, med sju underställda regioner.

Polisförbundet reserverade sig i förhandlingarna med arbetsgivaren och lämnade förhandlingarna i oenighet om genomförandet av omorganisationen.

– Jag är inte emot en ny organisation i sig, tvärtom, det finns vinster med den här förändringen. Men vilka styrprocesser ska förändringen genomföras med? Det är en djärv arbetsgivare som törs bestämma vart vi ska, utan att veta hur det ska gå till. En mjuk övergång hade varit bättre, säger Emma Cronberg.

Nu är stora delar av verksamheten i otakt med tidsplanen. Som exempel tar hon dagens nitton länskommunikationscentraler som ska bli sju regionledningscentraler. Det är där personalen som hanterar utryckningar finns.

– Nu tittar man på lokaler och rekrytering. Hur ska vi få folk till Norrland? Att tro att det ska genomföras på två år, som beslutat, saknar verklighetsförankring.

På Polisförbundets kongress i september förra året blev Emma Cronberg omvald som ledamot i styrelsen. I november utsåg förbundet henne till huvudskyddsombud med nationellt samordningsansvar, det som förut kallades nationellt huvudskyddsombud.

Arbetsmiljö ligger henne varmt om hjärtat, hon tar sig an uppdraget med energi och stort allvar. Men vet knappt i vilken ände hon ska börja, för omorganisationen innebär samtidigt att också skyddsorganisationen måste struktureras om. Frågor som tidigare var regionala angelägenheter ska nu drivas nationellt.

– Vi har formfrågor på två nivåer samtidigt, juridiska dilemman som gör att vi inte hinner ta itu med sakfrågorna. Arbetsgivaren vill att vi ska anmäla vilka skyddsområden som skyddsombuden är utsedda för, men det går inte i de fall där arbetsgivaren inte är klar med verksamhetsområdena. Det är en omöjlig moment 22-situation.

Emma Cronberg var tidigare Stockholmspolisens huvudskyddsombud. Som huvudskyddsombud för hela landet borde hon sitta tillsammans med ombudsmännen på Klara södra kyrkogata, där Polisförbundet häckar centralt. Utnämningen till trots jobbar hon kvar på sin gamla plats i Stockholmsföreningens lokaler på Bergsgatan, snett mitt emot polishuset.

– Jag gillar de här lokalerna, för jag kan bara kila över till arbetsgivaren om det är något, konstaterar hon nöjt och ursäktar sig för de stora högarna på skrivbordet med att de utgör ett organiserat kaos.

Hon brukar ha ett gott förhållande till arbetsgivaren, som hon uppfattar har ett genuint intresse att komma fram till lösningar. Men nu upplever hon ett stort glapp mellan var organisationen är och var den borde vara.

– Det saknas beslut i vissa formfrågor som är förutsättningar för att jobba enligt det nya. Det innebär problem för både medarbetarna och cheferna.

En del problem handlar om behörighet. Vissa skyddsombud, chefer och arbetsmiljöhandläggare saknar behörighet till rapporteringssystemet och kommer inte åt anmälningar om arbetsskador och tillbud. Andra problem är av psykosocial karaktär. Antalet chefer ska minskas. Chefer som väntar på att bli övertaliga mår dåligt. Chefer som söker tjänster törs inte sticka upp. Tillförordnade chefer, som kanske inte är de bäst lämpade, sköter verkställigheten. I it-systemet kanske du hör till en chef, i verkligheten en annan. En del vet inte vem de tillhör.

– Det betyder mycket att veta vilken chef man har, konstaterar hon torrt.

Emma Cronberg bekymrar sig över signalerna från ledningen till politikerna.

– Vi ska leverera trots att arbetsgivaren vet att vi inte kan nå målen. Vi har en väldigt lojal poliskår som vill leva upp till förväntningarna, men det är en sliten kår. Jag önskar chefer som säger till beställaren att det där kan ni inte få. Vi ska inte låtsas att vi kan det. Kom igen om fem år eller ge oss bättre förutsättningar.

Emma Cronberg har snart jobbat fackligt på heltid lika länge som hon tjänstgjort som polis. Hon började i den lokala styrelsen på Polisen i Västerort. Länge försökte hon kombinera de fackliga uppdragen med polisjobbet. Det höll inte.

– De första åren var det nästan outhärdligt, jag längtade tillbaka till att vara nära mina kolleger. Jag tyckte att det var väldigt roligt att jobba på utryckningen, att få åka på ett jobb, bryta situationen, vända händelseförloppet. Det kändes meningsfullt. Men nu när jag har barn skulle jag inte vilja gå tillbaka och jobba skift. Jag beundrar kollegerna som får ihop livspusslet.

Emma Cronberg är en utpräglad lagspelare.

– Jag märker hur mycket smartare idén blir av att studsa mellan olika hjärnor. En individ kan inte göra allt.

Hon pratar entusiastiskt om hur allting ska lösa sig i skyddsorganisationen med nätverkande skyddsombud. Samtidigt är det med sorg och vrede hon konstaterar att folk går på knäna, framför allt i kärnverksamheten.

– Du är mer rustad att hålla om du får en arbetssituation som medger psykisk och fysisk återhämtning. Det kan vara en enkel sak som att få gå ut och promenera fem tio minuter och få ner pulsen efter ett ingripande. Tid att ta en kopp kaffe och prata med varandra.