”Man får inte vara en klenis i byggbranschen”

Vi möts i en tom industrilokal som Josefine Krantz och hennes lärling just ska fylla med färg medan en snickarkollega sätter ihop dörr­karmar. Ljuset är sparsamt och det luktar gammal målarfärg. Dagens färger ruttnar snabbt eftersom mängden konserveringsmedel minskat, säger Josefine Krantz, som snabbt stänger burken igen.

På vägen upp till industrilokalen har hon just beskrivit hur hon ”släcker bränder”, åker fram och tillbaka mellan olika arbetsplatser eftersom hon är en av få med bil.

Josefine Krantz har varit målare i åtta år och blivit van vid att vara i minoritet. Det snackas på ett hårt och speciellt sätt. Snacket brukar ändras när männen kommer i grupp.

– Som tjej får du höra gliringar, som ”Här kommer PK-Jossan”. Jag har blivit förbannad många gånger och sagt ifrån. Är du inte tuff är det nog jobbigt när det snackas bakom ryggen.

Josefine Krantz älskar sitt yrke – att få stå utomhus i solen och måla om dagarna är en lyx. Men det händer att kunderna tycker synd om henne. ”Ska du göra detta?” är en vanlig fråga. Om hon har en ung manlig lärling med sig brukar de vända sig till honom i stället.

En del arbetsgivare har sagt saker som: ”Tjejer kan inte jobba ihop.”

En kvinnlig elektriker som Josefine Krantz träffade en gång upplevde att om hon gjorde ett misstag på jobbet skulle omgivningen anse att det beror på att hon är tjej.

– Typ, som att man inte kan vänta sig något annat. Men om en manlig kollega gör ett misstag så beror det bara på honom själv, som person.

Josefine Krantz menar att man inte får vara en ”klenis” som kvinna i byggbranschen. Det är ett tungt jobb, men om vi efterfrågar hjälpmedel så kommer de, tror hon.

Hon är med i målarnätverket Mira för kvinnliga målare och ansvarig för avdelningen som innefattar Västmanland, Örebro och Värmland. I maj i år arrangerades för första gången en gemensam träff med alla de tre kvinnliga nätverken i byggbranschen. Då deltog även El-Qvinnorna för elektriker och Näta, för kvinnliga byggnadsarbetare.

Träffarna har blivit en ventil där byggkvinnorna kan dela med sig av sina erfarenheter och jämföra dem. För än finns det mycket kvar att göra på jämställdhetsområdet.

En medlemsundersökning som genomfördes av Byggnads och Byggcheferna för några år sedan visade att 80 procent av de tillfrågade upplevde att arbetskulturen kännetecknas av grabbighet och ett tufft arbetsklimat. Hälften uppgav att de hör sexistiskt eller könsdiskriminerande språk varje vecka.

– Det här har uppmärksammats mer på senare år. Även om samma ord fortfarande sägs har det börjat mala någonstans i bakhuvudet att ”det här kanske man inte ska säga”. Ofta då vi sitter i lunchrummet kommer det ett ögonkast på mig för att se hur jag reagerar. Jag kan tycka att det är så himla tröttsamt. Varför kan man inte bara sluta säga de där sakerna?

På en konferens med nätverket nyligen frågade Josefin Krantz deltagarna om de känner sig inkluderade på sina arbetsplatser. Först svarade alla ja.

– När jag frågade vidare om de har tillgång till separata omklädningsrum eller kläder som är anpassade för deras kroppar blev deras svar nej.

Nu har Målarna fått in i avtalet att om det är män och kvinnor som ska jobba samma tid ska det finnas ett separat omklädningsrum.

Josefine Krantz vet att det finns smarta lösningar, som byggkojor, bland annat hos NCC, med bås i.

– Men vi får ofta höra att det är för dyrt med en extra byggkoja för tjejer.

Lisa Ledin, betongarbetare i Stockholm, minns första dagen på gymnasiets byggprogram. När hon insåg att det skulle bli hon och 40 killar som skulle plugga ihop. Hon fick höra att hon valt en konstig yrkesbana.

– ’Du som hade så höga poäng, varför valde du bygg för?’ Det fick jag höra av snubbarna.

Under lärlingsperioderna ute på byggena kände hon sig som ett får bland en skock vargar. Bara en av hundra byggnadsarbetare är kvinna.

– Jag tyckte att jag var psykiskt stark. Jag är uppväxt med min pappa som är smed. Vi har alltid gjort grabbiga saker tillsammans. Men som lärling och dessutom tjej var det tydligt att jag hamnade längst ner i näringskedjan.

Men Lisa Ledin trivs med yrket i sig och har stannat i branschen sedan hon tog studenten för sju år sedan.

Nu är hon anställd på ett mellanstort bygg­före­tag med runt 75 anställda. Bland byggnadsarbetarna är hon den enda kvinnan. Visst är jobbet fysiskt tungt.

– Men jag går aldrig och släpar på fem ton sten över axeln. Jag brukar jämföra mitt jobb med vårdyrken. De som jobbar inom vården bär minst lika tungt och dessutom levande människor.

Då är det värre med det psykiska, tycker hon. Att orka vara den kvinnliga minoriteten på byggarbetsplatsen. Som när kolleger vänder ryggen till när hon pratar. Saker som inte går att ta på men som ändå kryper under huden. De första åren reflekterade hon inte så mycket. Hon bet bara ihop. Först för två år sedan började hon känna sig riktigt varm i kläderna.

– Nu har jag ringat in mitt revir här på firman och satt en standard. Och den får jag uppbackning på, säger hon.

Men det händer fortfarande att hon blir ifråga­satt. Främst när hon har att göra med under­entreprenörer och kolleger hon aldrig jobbat med innan. Ofta blir det så att de per automatik vänder sig till hennes manliga kollega. Det är alltid en första gång, menar Lisa Ledin.

– När de återkommer börjar de förstå att jag inte är en praktikant utan en fullt betald betongarbetare.

Med åren har hon fått allt fler ansvarsfulla arbetsuppgifter. Chefen litar på henne. Det känner hon.

Lisa Ledin har insett att det inte spelar någon roll hur mycket hon försöker haka på rådande kulturen på en byggarbetsplats, eller så väljer hon att mest vara tyst.

– Jag kommer ändå alltid vara Betong-Lisa. Folk vrider ändå på huvudet när de går förbi min arbetsplats, som att man är något cirkusdjur.

Vid några tillfällen genom åren har hon gått in i väggen, fast hon inte insett det själv.

– Man tror hela tiden att det är personliga grejer i privatlivet. Men det var inte bara därför man mådde piss och inte ville gå upp på morgonen. Egentligen borde jag kanske ha varit sjukskriven, men då hade jag nog aldrig gått tillbaka till branschen. Jag trivs egentligen i mitt yrke, men det är allt runtomkring som är jobbigt.

Hon tänker på den förlegade kvinnosynen och mentaliteten kring det som hon upplever.

– Men det är en större fråga än bara för byggbranschen. Hela samhället måste jobba med detta, säger hon.

Lisa Ledin är med i nätverket Näta, för kvinnliga byggnadsarbetare. Hon har hittills bara varit på en träff, men det var en positiv erfarenhet för henne.

– Det ger mig bekräftelse på att jag inte bara är knäpp, att det finns en röd tråd i hur män beter sig mot kvinnor och mot varandra. Det kändes bra att kunna prata med någon som varit i liknande situationer. Jag har känt mig ensam på det här företaget. Jag har jättemånga schyssta arbetskolleger men de kommer aldrig att förstå min situation. De är inga kvinnor i byggbranschen.

Installationselektrikern Ninni Blom undersöker el-centralen i en av lägenheterna hon för dagen arbetar i. Bakom henne på det byggdammtäckta golvet står en låda full med kabelskrot.

Ninni Blom har på sig en svart t-shirt med texten El-Qvinnorna skrivet på ryggen, elektrikernas kvinnliga nätverk. I det mörka håret har hon ett par gula hörlurar som hon dragit bort från öronen. Vi tar oss ner till undercentralen i huset i Hässelby, utanför Stockholm. Hela rummet är fullt av kablar i olika färger.

– De där går till passersystemet till dörrarna, säger Ninni Blom och pekar på några.

Efter en stund dyker en annan kvinnlig elektriker upp i dörren. De hälsar snabbt på varandra. Att det är två kvinnor på samma arbetsplats hör till ovanligheterna. Ninni Blom vet. Hon har varit i branschen i över 30 år och levt med den manliga jargongen på byggena genom alla år. Från början tilltalades hon av tanken på att få skruva och göra något med händerna.

De första åren minns hon att det alltid var en ”fadersgestalt” på jobbet som ”tog hand” om henne.

– En av dem, har jag hört, har fortsatt hålla koll på mig genom hela livet. Det kändes stärkande då, när jag var ung, att ha honom där. Han hade två döttrar själv.

Nu, när Ninni Blom blivit äldre, behandlas hon annorlunda. Hon har i stället blivit psykologen på jobbet. Det händer att de vänder sig till henne när de har problem med fruar och flickvänner, för råd.

– En del efterlyser manualer för hur man beter sig och förstår sig på en kvinna. Speciellt när de har problem med frun, flickvännen eller dottern, säger Ninni Blom med ett skratt.

När hon nyligen jobbade med bygget av Nya Karolinska sjukhuset sa en kollega till henne att hon borde jobba inom vården i stället.

– Det beror på vilka jag träffar på och vilka värderingar de har i bagaget. Vissa har kommit på att det gynnar dem själva när det finns kvinnor på arbetsplatsen. Andra vill inte ha förnyelse utan att allt ska vara som det alltid varit.

Ninni Blom upplever att det också finns fördelar med att vara kvinna i elektrikeryrket.

– Det ser inte illa ut om jag ber om hjälp till exempel. Det accepterar de betydligt mer än om en kille gör det.

När hon blir trött på jargongen på bygg­arbetsplatserna hämtar hon stöd i det kvinnliga nätverket för elektriker som funnits i ett 20-tal år. Genom alla åren har de drivit flera olika frågor. En av dem är att få fräschare toaletter. Men problemet finns fortfarande kvar, konstaterade nätverket sist det träffades.

Nätverket försökte nyligen göra en kampanj kring de skitiga toaletterna.

– Vi hade inte så bra idéer, men jag tror att kampanjen satte sig lite ändå, säger hon.