Förebyggande arbete ökade tryggheten

Idun är en enhet inom Förenade Care som är specialiserad på demensvård. Här finns 14 undersköterskor, 3 sjuksköterskor, arbets­terapeut och fysioterapeut. Till det kommer ett antal timvikarier. Alla medarbetare får räkna med att ibland bli hotade eller utputtade ur en lägenhet eller ett rum. Eftersom brukarna har någon form av demens eller beteendestörningar, är sådana incidenter relativt vanliga.

– Min chef och mina kolleger tog tydligt mitt parti när jag utsattes. Och brukarens son, som var den som hade kränkt, bad om ursäkt omedelbart. Där­efter har det inte funnits några problem hos dem, säger Anna Fagerud.

Hittills har ingen allvarligare skada skett, och på Idun uppfattar man att det har att göra med hur personalen arbetar förebyggande. Alla brukare följs kontinuerligt upp i fråga om risk såväl som i fråga om behov. Och det är den personal som är närmast brukaren som har ansvaret för det.

– Vi har BPSD-problematik, beteendemässiga och psykiska symtom vid demens. Skulle vi inte jobba med kartläggningar och bemötande på det sätt vi gör så skulle problemen vara mycket större, säger arbetsterapeuten Wictori­a Forsberg.

Förenade Care har haft arbetsmiljöcertifiering sedan 2009, och rutinerna bygger på den internationella standarden OHSAS 18001. Före certifieringen var arbetsmiljöarbetet mer ad hoc. I dag är stommen ett antal möten där all personal är schemalagd. Strukturen i arbetsmiljöarbetet är tydlig och en del av arbetsvardagen. På Idun finns just nu en tillfällig vakans som skyddsombud, luckan täcks upp av skyddsombud från en annan enhet, fram till dess att någon ny utsetts.

– Alla tillbud rapporteras internt till företagsledningen och vid samverkansmöten med fackförbunden. Vi har en arbetsmiljögrupp som går skyddsrond, men fokus är på det dagliga arbetet, berättar verksamhetschefen Nicklas Ahlgren.

Varje brukare har en kontaktperson som gör en riskbedömning, nya riskbedömningar diskuteras vid veckans enhetsmöte så att alla professioner får säga sitt. De uppdateras var sjätte månad om ingenting inträffar på vägen. Vid rapportmötet som äger rum varje morgon och varje eftermiddag går arbetslaget igenom journalanteckningar. Här meddelas exempelvis ifall någon av brukarna har fått en handlingsplan – det betyder att problem har tillstött. Den som ska ut till brukaren ska först läsa bemötandeplanen, som finns för alla brukare, och i förekommande fall handlingsplanen.

Förutom rapporten morgon och eftermiddag finns alltså enhetsmöten en gång i veckan, och teammöten var fjärde vecka. Därtill finns arbetsplatsträffarna, också de var fjärde vecka.

Även de av mötena som är brukarfokuserade har en viktig roll i arbetsmiljöarbetet. Här försöker man förstå vad ovälkomna beteenden kan bero på.

– Vi jobbar med personer som har en demens­sjukdom, som uppfattar världen annorlunda än vi. Något i situationen kan ha framkallat ett minne från förr som orsakar en dålig reaktion. Eller det kan vara lågt blodsocker på grund av att nattfastan är för lång, säger Wictori­a Forsberg.

Ofta är det personbundet – det går bra med ”Anna” men inte med ”Lisa”. Just nu finns ett fall där åtgärder i enlighet med socialtjänst­lagen har vidtagits. En av Iduns brukare vägrar ta emot hjälp och har hotat personalen. Alla berörda har kallats till ett möte för att skapa en samordnad individuell plan.

– Vi började gå två när han tog fram en verktygslåda med vassa verktyg som han visade personalen. Men vi ropar bara från dörren. När han skriker åt oss att vi inte får komma in så hör vi att han är okej. Det finns en person som får gå in till honom, men han kan inte komma dagligen, så den brukaren får inte den hjälp som vi ser att han har behov av, berättar Anna Fagerud.

Hon har stor förståelse för den som blir aggressiv eller förvirrad av sin demenssjukdom. Men den man som utsatte henne själv för kränkningar hade inga sådana nedsättningar. Han var son till en brukare.

– Först fällde han sexuella kommentarer om min kropp, någon gång ibland. Jag avledde, men det eskalerade. Och han började klaga på småsaker. Kom jag bara en minut sent så var jag tvungen att ringa och meddela. Han kunde bli väldigt upprörd.

Anna Fagerud började känna ångest inför att gå till brukarens hem, där hon blev förminskad och kränkt. Det påverkade hela arbetsdagen, men hon strävade på.

– I efterhand kan jag se att det var dumt att inte säga till på en gång, men jag ville göra ett bra jobb. Jag ville inte klaga, eller ställa till med besvär, berättar hon.

En dag blev det ändå för mycket.

– Det händer oss alla inom äldreomsorgen att någon på grund av sjukdom säger eller gör saker som inte är okej. Det är ofrivilligt, jag uppfattar det inte som kränkande. Men han är helt frisk, han visste vad han gjorde!

Fler medarbetare hade fått kommentarer, det visste Anna Fagerud den där sista gången då hon som vanligt var ensam hos brukaren. Mannen blev alltmer aggressiv, han skrek åt henne och närmade sig henne hotfullt. Hon lämnade hemmet, stressad och upprörd.

På kontoret fanns kollegan Wictoria Forsberg. Hon avgjorde att det fick vara slut på trakasserierna. En äldre undersköterska som hittills inte trakasserats tog över efter Anna Fagerud, som också slutade som kontaktperson. Tillsammans med enhetschefen Sofia Björkman Alex fyllde hon i en anmälan om hot och våld till arbetsgivaren, och därefter ringde enhetschefen brukarens son för att förklara att det han utsatte personalen för inte var acceptabelt.

För Anna Fageruds del är situationen löst. Behöver hon stöttande samtal finns enhetschefen och kollegerna. Det går också att vända sig till företagshälsovården, men hittills har det aldrig behövts. Det mesta löser man på enheten: Verksamhetschefen Nicklas Ahlgren får kännedom om alla incidenter, men lösningen är som regel i händerna på enhetschefen och teamet.

– Vi har ett bra team och vi brukar hitta bra lösningar. Vi försöker hitta den i personalgruppen som har en bra relation med brukaren och de anhöriga, och ta det därifrån. Har någon utfört oacceptabla handlingar tar vi itu med det, säger han.