Stenkastningen blev ett uppvaknande för Borlänge

Larmet kom en vanlig söndagskväll i maj vid 22-tiden. En mindre brand hade uppstått bakom en Hemköpsbutik i det invandrartäta området Tjärna Ängar i utkanten av Borlänge. Där har brandmännen varit på utryckning många gånger förr, när mopeder och annat satts i brand. Nu hade det dock varit lugnt i området en längre tid.

– När det här larmet kom kändes det som om något skulle hända. Det var något i luften, säger Martin Ernestes.

Brandmännen åkte ut till platsen med en släckbil och en tankbil, utan vare sig sirener eller blåljus på för att inte väcka onödig uppmärksamhet.

På skolgården intill butiken hade en större folkmassa samlats med unga människor i 20-årsåldern. Någon hade tänt eld på skräp som kastats i anslutning till en rabatt. Brandmännen körde fram mot den brinnande skräphögen.

– Jag sitter som rökdykarledare och ser att det är en väldigt liten omfattning på branden. Då plötsligt får vi en sten kastad på sidan av bilen. Det smäller till. Chauffören hinner som tur var uppfatta situationen och bromsar. Stenen var ungefär som en handboll i storlek. Så den var rejäl. Det var bara tur att den inte träffade rutan. Då hade den krossats i tusen bitar, säger Martin Ernestes.

Brandmännen klev förvånade ur bilen och frågade grabbarna som stod närmast vad som hände.

De har tidigare varit med om att ungdomar varit närgångna under utryckningar och försökt spela tuffa inför sina kompisar. Men då har det rört sig om yngre personer än i det här fallet. Stenar har de aldrig tidigare fått kastade på sig.

– Vi fick kontakt med fyra av personerna i folksamlingen. En av killarna sa ”jag har sagt åt de andra att de inte ska kasta sten på brandmännen, för att de är schyssta”.

– Mitt svar blev ju direkt: ”Man kastar inte sten på någon över huvudtaget.” Den kommentaren svarade de inte riktigt på. Jag tror de tappade konceptet när vi inte blev förbannade, som de hade trott.

När brandmännen släckte branden och började åka från platsen kastades ytterligare några mindre stenar mot tankbilen.

– För egen del känner jag mig mest besviken över att det finns individer som har en sådan total avsaknad av respekt för andra och andras egendom och skattemedel, säger Martin Ernestes.

Han var aldrig rädd eller kände sig hotad. Men händelsen fick stort utrymme i medierna. Stenkastningen har rört upp mycket känslor både på räddningsstationen och på orten. Många är, liksom Martin Ernestes, besvikna över vad som hänt.

När Arbetarskydd besöker stationen vankas det lunch i lunchrummet. Rolf-Ola Nilsson, ställföreträdande styrkeledare, kommer in i köket efter att ha varit på ett automatlarm i köpcentret Kupolen. Styrkeledaren är den som är arbetsmiljöansvarig på plats och den som ska göra riskbedömningar vid varje utryckning. Rolf-Ola Nilsson var ledig just den kvällen stenkastningen skedde. Han ser mycket allvarligt på den och menar att även om någon är frustrerad och behöver visa det så är stenkastning att gå för långt.

– Man måste kunna hantera sina politiska åsikter och missnöje på ett annat sätt än genom att kasta sten på folk, säger han, medan han gör i ordning sin mat och sedan försvinner bort till ett av borden.

För enhetschefen Anders Lasses blev stenkastningen ett uppvaknande. Han hade tidigare bara hört om kolleger som drabbats på andra orter i landet och läst om stenkastningar mot brandmän i storstadsområdena och i Skåne.

– Det känns inte roligt, men nu har det skett också här. Första gången jag såg bulan på bilen kände jag mig kränkt och undrade bara, varför? Å andra sidan har det här fått oss att se över hur vi ska agera om det uppstår en sådan här händelse igen. Framför allt har vi fått en medvetenhet. Vi har nog varit lite naiva tidigare och trott att det aldrig händer oss. Vi kommer ju bara för att hjälpa, säger han.

Stenkastningen har inte fått några konsekvenser för hur brandmännen jobbar. De har fortsatt åka på varje larm, precis som vanligt.

– Men om någon kastar sten, då backar vi. De som drabbats av en brand kommer då inte att kunna få hjälp. Nu gäller det för folk att förstå just den delen, säger Anders Lasses.

Brandmännen räknar med att polisen hör av sig och meddelar om det är oroligt på en plats dit de är kallade. I övrigt tror Anders Lasses på att fortsätta hålla fast vid de gamla invanda rutinerna. De sitter starkt i ryggmärgen på varje brandman och fungerar. 

– Man ska nog akta sig för att förändra för mycket direkt bara för att något exceptionellt händer, säger han och slår sig ner i ett konferensrum tillsammans med avdelningschefen för ambulansen Christer Olsson.

Räddningstjänsten och ambulansen har sedan många år tillbaka delat lokaler på stationen i Borlänge. Även ambulanspersonalen har utsatts för incidenter i västra Borlänge, där Tjärna Ängar ligger. Förra året kastade någon ut ett betongfundament som man sätter trafikskyltar i framför en ambulans som kom körande. Ambulansen var då på väg till området Jakobsgårdarna, som också ligger i västra Borlänge.

– Tidigare var det ofta stora folksamlingar när vi försökt tränga oss in för att hjälpa någon som behövt vår hjälp. När det varit stökiga situationer med ungdomsgäng har polisen hjälpt oss att komma fram. Det problemet har blivit bättre sedan vi varit runt och informerat om vårt jobb, säger Christer Olsson.

För att öka kunskapen om blåljuspersonalens roller i samhället har polisen, räddningstjänsten, socialtjänsten och bostadsbolaget Tunabyggen sedan länge ett samarbete där de besöker skolorna i området och berättar om verksamheten. 

Christer Olsson menar att folksamlingarna uppstår av nyfikenhet och av att folk vill hjälpa till, men att det blir på fel sätt.

Han tror att associationerna till uniformer kan vara olika beroende på vilket land man kommer ifrån. Många kanske har dåliga erfarenheter av människor i uniform och ser ingen skillnad på poliser, brandmän och ambulanssjukvårdare. Uniform som uniform.

Nyligen inledde Räddningstjänsten Dala-Mitt och polisen ett eget samarbete. Räddningstjänsten har skapat två nya tjänster. Två särskilda integrationsbrandmän går tillsammans med två integrationspoliser runt i områdena i västra Borlänge för att bygga upp en relation med ortsbefolkningen. Uppgiften för dem är att bara finnas där och prata med medborgarna. Grunden för en bra integration är kommunikation, tror räddningstjänsten. Nu är strategin att visa upp människan bakom uniformen. 

Brandmannen Daniel Larsson är en av de nytillsatta integrationsbrandmännen. Han är just den här dagen hemma med sjukt barn, men förklarar över telefonen hur han jobbar. 

– Vi ska försöka skapa förtroende och relationer med medborgarna. Så här långt är effekten att människorna börjar känna igen oss och tilltala oss med namn, säger han.

Om bara några dagar är det dags för honom att åka ut till Tjärna Ängar igen.

Tjärnaängarbon Ibrahim Isak Hagi Mohamed, som står utanför Hemköpsbutiken alldeles intill platsen där stenkastningen ägde rum, lyser upp när integrationsbrandmännen nämns. Daniel Larsson känner han till, visar det sig. Ibrahim Isak Hagi Mohamed berättar att många i området känner ilska över det som hänt. 

– En sådan här händelse skapar en så dålig bild av Tjärna Ängar. Hela Sverige får bilden av att det är ett skitområde. Men de som gjorde det här var bara några stycken. Och de kommer inte ens från det här området, säger han.

Han ser tveksam ut när vi frågar honom om teorin att många kan associera uniformer med något skrämmande från sina hemländer. Han tror mer på att de skyldiga ville bevisa för ett ungdomsgäng att de vågar göra den här typen av saker.

– Du vet, ungdomar är lättpåverkade. Det är lätt för dem att bara haka på om det kommer personer hit och säger saker till dem. Det beror på vilka människor de kommer i kontakt med, säger han innan han går tillbaka till sina kompisar, som lyssnar på diskussionen på håll.

Inne på räddningsstationen, som bara ligger någon kilometer därifrån, sitter Anders Lasses och Christer Olsson kvar och funderar över läget. Christer Olsson blir lite avundsjuk när han hör om integrationsbrandmän och integrationspoliser. Något sådant skulle han också ha velat ha inom ambulansverksam-heten. Men resurserna saknas. Brandmännen på stationen har 400 skarpa utryckningar per år och ungefär 200–300 automatlarm i Borlänge. Det kan jämföras med ambulansens cirka 9 000 utryckningar om året. 

– Vi har inte riktigt tiden att ha en sådan verksamhet. Och tiden är ju det som avgör, säger Christer Olsson.