”Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön har ingen gräns”

Under 2014 ändrades systemet med sanktionsavgifter för överträdelser av regler om arbetsmiljön. Sanktionsavgifter ersatte straffsanktioner och böter på många områden. Tanken var att avgifterna skulle avskräcka arbetsgivarna från att göra fel och att kostnaderna för rättsväsendet skulle minska. Syftet var att få till en mer effektiv tillsyn av arbetsmiljön. Men systemet fungerar inte. Det anser Svenskt Näringsliv som i en ny rapport, ”Ett arbetsmiljöansvar utan gräns?”, pekar på en rad problem.

– Systemet har allvarliga brister och det finns anledning att ifrågasätta om syftet verkligen har uppnåtts, konstaterade Amelie Berg, expert på arbetsmiljöfrågor på Svenskt Näringsliv när rapporten presenterades på Näringslivets Hus i centrala Stockholm.

Amelie Berg har tillsammans med kollegan Anna Bergsten studerat ärenden om sanktionsavgifter på Arbetsmiljöverket under perioden juli 2014 till och med juni 2019. De har gått igenom de ärenden där Arbetsmiljöverket har krävt en avgift men där arbetsgivaren har överklagat eller inte velat betala. Det betyder att ärendet har gått vidare till förvaltningsrätten för en prövning. I vissa fall har ärendet även drivits i kammarrätten. Ännu har inget prövningstillstånd beviljats i Högsta Förvaltningsdomstolen.

Av de 2 795 ärenden där Arbetsmiljöverket dömt ut en sanktionsavgift har arbetsgivaren accepterat att betala avgiften i flertalet av fallen, i 2 021 stycken. De övriga 774 ärendena har gått vidare till förvaltningsrätten. Enligt genomgången rör de flesta överklagandena brister i fallskyddet, trucktillstånd eller tekniska anordningar. Arbetsgivaren anser att de inte brutit mot någon bestämmelse eller hävdar att de har gjort allt för att förebygga men att den enskilde anställda brutit mot instruktioner.

Amelie Berg konstaterar att bestämmelserna efter förändringen skulle vara enkla, tydliga, förutsägbara och kopplade till förhållanden med hög risk för ohälsa och olycksfall. Arbetsgivarna skulle också kunna överklaga avgifterna och det skulle gå att få rätt i domstol. Rapportförfattarna är tveksamma till om det blev som det var tänkt.

– Flera bestämmelser saknar tydlig koppling till hög risk, de är svårtolkade och svåra att efterleva. Handläggningsprocessen på Arbetsmiljöverket är till viss del otydlig, beräkningsgrunderna är orättvisa och orimliga och det är nästintill omöjligt för en arbetsgivare att få avgiften helt eller delvis nedsatt, tillägger Amelie Berg.

Ett stort problem är att arbetsgivare anser att de får betala en sanktionsavgift även när de gjort allt som stått i deras makt och arbetstagaren inte följt instruktioner och regler. Enligt rapportförfattarna finns det en möjlighet för både Arbetsmiljöverket och domstolarna att sätta ned sanktionsavgiften. Det borde vara möjligt i en situation där en arbetstagare inte följt reglerna och Arbetsmiljöverket kräver en sanktionsavgift. Men det är en möjlighet som inte utnyttjas, konstaterar Amelie Berg.

– Arbetsmiljöverkets och domstolarnas resonemang tycks landa i att om arbetsgivarna inte vidtagit alla åtgärder kan sanktionsavgiften inte sättas ned. Vi drar slutsatsen att eftersom sanktionsavgiften inte sätts ned så saknar arbetsmiljöansvaret en gräns och medarbetaransvaret sätts ur spel.

Advokat Erik Danhard, på advokat­byrån Kanter, har arbetat sedan slutet av 1980-­talet med både arbetsrätt och arbetsmiljö. Han var en av flera paneldeltagare på plats för att kommentera den nya rapporten. Han välkomnade den. När det gäller synen på vem som borde ställas till svars för att någon har brutit mot reglerna påpekade Erik Danhard att pendeln kanske har svängt för långt.

– För trettio år sedan dömdes truckföraren och aldrig ledningen. Nu blir det aldrig den enskilde utan det blir bara penningsanktioner. Kanske har det slagit över för långt. Det finns inget personligt ansvar längre.

Arbetsmiljöverkets ställföreträdande generaldirektör, Håkan Olsson, var också med i panelen på Näringslivets Hus. Han välkomnade också rapporten och sa att Arbetsmiljöverket ska göra en egen utvärdering under nästa år. Han påpekade att Svenskt Näringsliv lyfte fram problem med några av alla de sanktionsavgifter som myndigheten beslutar om men framhöll att sanktionsavgifter också har goda effekter.

– Våra regionchefer säger att man tänker annorlunda på byggarbetsplatserna idag. Det har skett en kvalitetshöjning och det är ett större fokus på det förebyggande arbetet idag.

Anna Bergsten, en av rapportförfattarna, inflikade att exakt hur stort problemet är, är förstås svårt att säga men att många företag som får en sanktionsavgift varken har tid eller råd att driva sina ärenden vidare. De frågor som Svenskt Näringsliv lyfter i sin rapport handlar också om systemet som sådant.

Från Byggnads var Ulf Kvarnström på plats. Han är arbetsmiljöansvarig på fackförbundet och tyckte att Svenskt Näringsliv fokuserade på fel typ av arbetsmiljöproblem. Han påpekade att 15 kollegor dött på byggarbetsplatser i år och ville inte att ansvaret skulle skjutas över på arbetstagaren.

– Jag tror att det finns en risk att det minskar arbetsgivarens incitament att göra rätt.

Nu vill Svenskt Näringsliv att regeringen ger Statskontoret i uppdrag att utvärdera hur systemet med sanktionsavgifterna fungerar. Svenskt Näringsliv vill också att åtgärder vidtas för att medarbetarnas ansvar ska beaktas. Om inget händer anser Svenskt Näringsliv att det finns en risk att arbetsgivaren tvingas att övervaka sina anställda för att inte själva behöva betala en sanktionsavgift för något de anser att de inte kunnat påverka. De påpekar samtidigt att övervakning inte är något önskvärt.

– Det kan knappast vara rätt väg att skapa säkra och bra arbetsplatser genom minskad tilltro till medarbetarna, säger Anna Bergsten.

Amelie Berg tillade att kunskapen hos både Arbetsmiljöverket och domstolarna behöver förbättras.

– Kunskapen om arbetsmiljörätten hos domstolarna är nödvändig för att skapa en tydligare och rättssäkrare praxis.

Läs rapporten här: ”Ett arbetsmiljöansvar utan gräns?”