”De ville antingen stänga av mig eller sjukskriva mig”

Historien utspelade sig för många år sedan i en liten församling i Dalarna. Catharina Dicander gick från läraryrket rakt in i församlingslivet när hon fick en tjänst som församlingspedagog. Där kom hon i kontakt med tre chefer, som hon anser på olika sätt bidrog till mobbningssituationen hon upplevde då. En av dem hade trappat ner inför pensionen och utsåg Catharina Dicander till favorit.

Hon fick väldigt ansvarsfulla arbetsuppgifter som prästen egentligen skulle ha utfört, tycker Catharina Dicander. Bland annat fick hon sammanställa tidsrapporter om de anställdas arbetstider. Hon njöt av att känna sig sedd.

– Jag blev fartblind och såg inte vad som höll på att hända. Det visade sig sedan att tidsrapporterna jag samlat in skulle användas som underlag till att se över arbetsinstruktionerna i församlingen. Du kan ju tänka dig hur det blev i ett arbetslag. Vi var bara sex stycken i gruppen.

Till slut uppdagades det att prästen lagt över alltför många av sina arbetsuppgifter på henne.

– Min chef fick försvara för ledningen varför han inte gjort det han skulle. Där svek han mig. Han försvarade inte mig, utan sa att det var jag själv som hade vållat det här. Att jag hade tagit på mig hans arbetsuppgifter.

Kort därefter gick prästen i pension. I stället kom en ny, ung nyutexaminerad präst, som Catharina Dicander upplevde som konflikträdd.

– Han kom in i getingboet där mina arbetskamrater tyckte att jag hade getts för stor plats i arbetslaget.

Hon föreslog den nya prästen att han skulle låta arbetsgruppen genomgå en arbetshandledning med någon utifrån, för att lösa upp spänningarna och diskutera arbetsinstruktionerna. Det blev några möten, men sedan rann det ut i sanden.

Catharina Dicander fick en depression och sjukskrevs en kortare tid på grund av stämningen på jobbet.

– Prästen borde ha krävt att vi skulle genomgå en arbetshandledning och inte låtit de andra medarbetarna välja bort det för att de tyckte att det var obehagligt. Vi skulle ha konfronterats och faktagranskare skulle ha tillsatts direkt på plats. Men på den tiden fick prästerna dåligt med utbildning i konflikthantering och psykosocial arbetsmiljö.

Catharina Dicander valde att kompetensutveckla sig och gick en treårig utbildning till pedagog med teologiinriktning på distans. Västerås stift erbjöd utbildningen, som bland annat gick ut på att kartlägga sig själv och vad man kunde bidra med till sin församling. Avslutningen arrangerades på Stiftsgården i Rättvik. Alla kursdeltagarna hade sina chefer närvarande – utom Catharina Dicander.

– Vi skulle göra ett personligt, pedagogiskt program om hur vi ville jobba i vår församling. Det var ett jättejobb, där vi hade skrivit om oss själva och vår gudstro, samhällssyn, ja, om allt. Jag presenterade mina starka och svaga sidor och en plan för hur församlingarna skulle kunna använda min kompetens tillsammans med arbetskamraterna. Alla andra hade sina högsta chefer med när allt detta skulle redovisas på avslutningsdagen. Jag hade ingen. Min tolkning är att det här arbetet blev min chef övermäktigt. Han visste inte hur han skulle hantera det, så då uteblev han. Det var jag jätte­ledsen för.

På eget initiativ bad hon sin chef om ett möte för att diskutera sin arbetsinstruktion och det pedagogiska programmet. Men mötet blev inte alls som hon trott. Det visade sig att prästen hade fått ett brev från tre andra anställda som ansåg att Catharina hade samarbetsproblem. De ville inte längre jobba med henne. Brevet brände länge i prästens ficka, fick hon höra långt senare. Men enligt Catharina Dicander kunde den unge prästen inte hantera situationen, utan vände sig till sin chef och bad om stöd. Den högre chefen hade gjort sig känd för att vara hård och arrogant mot starka kvinnor. När Catharina Dicander kom till mötet var arbetskamraterna hemskickade och de båda arbetsledarna satt där och väntade.

– Jag sa till den högsta chefen: ”Vad roligt att du kommer hit och att du är intresserad av vårt arbete.” Då fick jag bara ett stenansikte till svar. Sedan förklarade han att han inte alls var där i det syftet. Det visade sig att de antingen ville stänga av mig eller sjukskriva mig.

Catharina Dicander kände sig chockad och kränkt, där hon satt. Hon hade nyligen varit sjukskriven och var glad över att åter vara tillbaka på jobbet. Hon påtalade att hon kände sig utsatt när de två arbetsledarna satt på samma sida av bordet, medan hon var ensam på sin sida.

– Då reser sig den högsta chefen och säger: ”Kära du, inte ska du behöva känna dig ensam.” Sedan reste han sig för att sätta sig på min sida. Jag kände en sådan fruktansvärd ilska inombords när han närmade sig mig att jag hade kunnat slå ner honom. Jag var så besviken över att de inte vidtagit några åtgärder tidigare och låtit mig veta i förväg vad som skulle ske.

Inga papper skrevs på under mötet. En tidigare chef, en präst, som Catharina Dicander tyckte mycket om, hämtade henne när de båda arbetsledarna hade åkt därifrån. Dagen efter skrev hon på avstängningen.

Hennes fackförbund Kyrkans Akademikerförbund lyckades utverka ett skadestånd för felaktig avstängning. Arbetsgivaren fick betala 10 000 kronor. Catharina Dicander ville få mobbningen godkänd som arbetsskada. Men det blev avslag i både tingsrätten och länsrätten.

– Det förvånade mig mycket att min arbetsskada inte blev godkänd i länsrätten. Jag hade så många vittnen med mig. Men målet blev avslaget på grund av att det rörde sig om en psykisk arbetsskada som inte kunde bevisas och att den kunde höra ihop med arbetsplatskonflikten, även om den var en tydlig arbetsskada för mig.

Arbetsgivaren fick enligt Catharina Dicander kalla fötter efter avstängningen och gjorde många försök att omplacera henne, men det hela slutade till sist ändå med att hon fick ett avgångsvederlag.

Catharina Dicander är pensionär sedan 2007. Hon tycker inte att det hon utsatts för påverkar henne längre. Mötet där hon fick veta att hon skulle stängas av gör fortfarande ont när hon tänker på det. Men det gör hon sällan numer. Hon vill egentligen inte orda så mycket om det. Då talar hon hellre om hur hon lyckades komma tillbaka.

Under de svåra åren skrev hon mycket, läste böcker, gick i terapi som kyrkan betalade, och pratade med goda vänner. Hon blev särskilt hjälpt av boken Tillsammans av Anna Kåver och Åsa Nilsonne.

– Jag fångades av deras berättelse om ett utsiktstorn som man klättrar upp i om man vill få perspektiv på saker och ting. Det kan man ta till för att lättare kunna analysera sig själv och tänka sig in i andras situation. Boken var faktiskt anledningen till att jag kunde vänta in mina arbetskamrater, att jag inte gick till attack mot dem som jag upplevde hade mobbat mig. Jag fick klart för mig att jag kunde ha handlat annorlunda också. När de såg att jag var uppmärksam på mina svagheter också, vågade de möta mig, tror Catharina Dicander.

Den högsta chefen som var med under mötet när Catharina Dicander skulle stängas av lever inte i dag. Den andra arbetar i en annan församling. Catharina Dicander har hört att det går bra för honom där.

– Jag har försonats med allihop. Jag återvände till församlingen på olika evenemang och fick små korta stunder med alla mina medarbetare, men jag kan inte säga att jag har försonats med prästen. Jag träffar honom ibland, men då utbyter vi bara artighetsfraser. Han måste nog ha lärt sig mycket av historien med mig. Det blev en dyrköpt kunskap. Men det är ju en solskenshistoria mitt i alltihop.

Catharina Dicander tycker att även hon lärde sig mycket av allt som hände.

– Jag förändrades som person och har fått en mycket större människoförståelse. Det här med försoning har blivit som en livsfilosofi för mig. Men det finns vissa gränser även för mig. Jag tycker inte att jag haft någon anledning att försonas med den här konflikträdda prästen. Det visar att jag ändå har en integritet.

Hon var också med och startade föreningen OMM, Organisationen mot mobbning 2007, där hon blev arbetsmiljöansvarig. Det blev en livlina att kunna hjälpa andra. I dag håller Catharina Dicander på att dokumentera församlingens arbete under de 20 år som hon var verksam.

– Det känns bra att ha fått det uppdraget av församlingsrådet. Det gav mig den bästa bekräftelsen man kan få.