Psykisk ohälsa: ”Arbetsplatsen måste vara uppmärksam”

Han sålde fraktplatser åt ett rederi- och logistikföretag och arbetade som säljare inom rederibranschen i Göteborg.

– Jag trivdes med mina arbetskamrater och jobbade där i åtta år, minns Martin Frisell.

Nu sitter han och tittar ut genom fönstret i det grå decemberdiset från sin lägenhet medan han äter frukost. Livet blir aldrig mer detsamma. Innan utbrändheten och sjukdomen drabbade honom var han en lättsam person. Han var idrottsledare inom tennis och fotboll. På den tiden visste han inte vad det innebar att vara deprimerad. Men allt skulle komma att förändras.

Arbetet var intensivt. Ibland jobbade han extremt långa dagar för att hinna med. Sam­tidigt ökade hans arbetsbörda där hemma. Han och hans fru hade två små barn. Men hans fru led sedan länge av allvarliga sömnproblem. Sömntabletterna hade ingen verkan och hon klarade inte av att ta hand om barnen när han var på jobbet.

– När jag kom hem hade hon somnat i soffan. Barnen sprang omkring i bajsiga blöjor. Det var ostädat och det fanns ingen mat i kylskåpet.

Efter en tid höll det inte längre. Situationen var ohållbar och Martin Frisell blev sjuk­skriven för utbrändhet. Efter fem månader hade han repat sig och var tillbaka på sitt arbete, men då hade det skett organisatoriska förändringar på arbetsplatsen.

– De hade tillsatt en dansk företagsledning med hård personalpolicy. Jag fick inte tillbaka min gamla tjänst som säljare. De ville att jag skulle arbeta med reklamationer i stället och acceptera en lönesänkning på 30 procent, men det ville inte jag.

Den förut så goda andan på arbetsplatsen var som bortblåst. Martin Frisell upplevde att den nya arbetsledningen ville att han skulle säga upp sig självmant. Han blev sjukskriven igen.

– Jag sökte andra jobb, men fick inga positiva besked.

Efter några månader gick han in i en depression och orkade inte längre söka jobb. Sjukvården erbjöd honom antidepressiva mediciner men det hjälpte inte. Den negativa spiralen fortsatte. Han gick allt djupare ner i mörkret.

– Jag kunde inte tänka klart. Jag var helt apatisk och hade tappat förmågan att visa känslor, säger han.

Han försökte hålla sig uppe med att ta långa promenader.

– Men efter ett tag blev jag folkskygg. Jag kände att det var bara pensionärer och småbarnsföräldrar som hade rätt att vara ute och promenera. Jag började ta omvägar för att inte möta någon, säger han.

En grå oktoberdag 2016 bestämde han sig för att ta sitt liv och klättrade upp för en höjd. Han höll sig i en trädgren. Tittade ner för stupet. Om han släppte taget skulle han falla handlöst ner och dö. Hans liv hängde på en skör tråd.

– Jag mådde så fruktansvärt dåligt varje dag och såg ingen ljusning. Jag ville verkligen inte leva längre. Men när jag stod där uppe tänkte jag på mina barn. Jag ville inte utsätta dem för smärta genom att ta livet av mig, berättar han och får tårar i ögonen. Men han sa inte till någon att han hade tänkt avsluta sitt liv.

Hans syster förstod hur illa det var ställt med honom och såg till att han blev inlagd på en psykavdelning. Där fick han behandling och började sedan må bättre.

– I februari 2017 åkte jag på skidsemester och började må riktigt bra. Livet hade återvänt, berättar han.

Men snart skulle det inträffa nya problem. En turbulent period tog vid. Han fick diagnosen bipolär sjukdom, han separerade från sin fru, han blev inlagd igen och tänkte återigen på att ta sitt liv.

Under en stabil period lyckades han dock få ett jobb som säljare på ett företag. Hans nya arbetsgivare förstod situationen. Han tyckte att Martin Frisell var en duktig säljare och ville ha tillbaka honom. Den här gången återgick han till sitt arbete genom arbetsträning. Först på 25 procent, sedan på halvtid och slutligen heltid. I dag mår han bra och har fått tillbaka livsglädjen.

Martin Frisells sjukdom har gett honom insikt i hur viktig den psykiska hälsan är. Det har gjort honom mera uppmärksam. Inte bara för egen del.

– En dag när jag var på väg hem från jobbet uppfattade jag något när jag körde över Tjörnbron. Det pågick ett vägarbete. Högst upp på bron stod en permobil parkerad och en person höll på att klättra över räcket. Snart förstod jag att det var ett självmordsförsök.

Han svängde av vägen och fram till personalen vid några byggbodar och berättade vad han sett. Personalen sprang upp på bron medan Martin ringde 112. Sedan körde han hem. En tid senare kontaktade han Räddningstjänsten. Då fick han veta att han genom sitt agerande hade räddat livet på en person som tänkt begå självmord där på bron.

Händelsen påverkade honom starkt: ”Då har det inte varit meningslöst med alla mina jobbiga år”, tänkte han och bestämde sig för att börja engagera sig i suicidprevention. Nu har han gått med i organisationen Suicide Zero för att öka kunskapen kring självmord och för att hjälpa dem som mår dåligt.

Samhället måste prioritera vården framför andra storsatsningar, menar han.

– Det är inte rimligt att man lägger ner miljardtals kronor i Göteborg på jätteprojekt som att bygga en linbana över Göta älv. Det är många som mår dåligt och behöver hjälp. Då är det viktigt att politikerna ser till att det finns resurser inom sjukvården, framhåller han.

Martin Frisell menar att psykisk ohälsa och självmordstankar kan ha många olika orsaker. Men om stämningen på en arbetsplats är nedbrytande så är det en uppenbar hälsorisk.

– Eftersom psykisk ohälsa ofta drabbar ensamma människor är det oerhört viktigt att arbetsplatsen är uppmärksam. Vi tillbringar en stor del av dagen på jobbet. För ensamma människor kan detta vara enda tillfället då man kan upptäcka problem hos en individ, säger han och tillägger:

– Det är bra att företag har nollvision mot arbetsplatsolyckor, men det ska ju inte bara gälla den fysiska arbetsmiljön. Det är ju långt fler som begår självmord per år jämfört med hur många som dör i fysiska olyckor.

Martin Frisell tycker att det går att ställa krav på chefer och arbetskamrater.

– När det inträffar ett självmord på en arbetsplats anser jag att arbetsgivaren och kollegerna inte har gjort tillräckligt.