”Stort behov av bindande gränsvärden på EU-nivå”

Europeiska kommissionen har idag beslutat att Europeiska kemikaliemyndigheten ECHAs sekretariat ska ta över arbetet med att lägga fram förslag på gränsvärden för att skydda arbetstagare för farlig exponering av kemikalier i arbetet. Enligt det nytecknade avtalet ska ECHA ta fram fyra till fem förslag på hygieniska gränsvärden varje år med start 2020.

- Jag hoppas processen med att ta fram underlag hygieniska gränsvärden blir snabbare och mer effektiv. Det borde resultera i allt fler gränsvärden på EU-nivå, säger Anniek van Haelst, koordinator för arbetet med hygieniska gränsvärden vid ECHA.

Vilka gränsvärden som ska utvärderas bestäms av EU och utgår från carcinogen- och mutagendirektivet samt direktivet som skyddar arbetstagare för kemiska ämnen i arbetet.

Enligt det färska beslutet är det ECHAs sekretariat som ska ta fram rekommendationer på hygieniska gränsvärden. Förslagen granskas sedan av riskbedömningskommittén, som också ger sitt vetenskapliga utlåtande. Efter det fattar kommissionen beslutet. De införs sedan i de nationella arbetsmiljöföreskrifterna.

På ECHA och riskbedömningskommittén har man väntat på beslutet och är redo att ta över arbetet. Kommissionen gav kommittén 2017 ett pilotprojekt för att ta fram hygieniska gränsvärden för fem kemikalier, och projektet slutfördes 2018. Att ta fram gränsvärden är ett nytt ansvarsområde för ECHA.

- Det finns ett seriöst behov av bindande gränsvärden för vissa ämnen och av en enhetlig lagstiftning på EU-nivå som skyddar arbetstagarna, säger Anniek van Haelst som arbetar för riskbedömningskommittén.

Tidigare var det kommittén för hygieniska gränsvärden, som lydde under EU:s generaldirektorat för sysselsättning, som tog fram förslagen.

Idag finns det 16 bindande hygieniska gränsvärden, till exempel för asbest och akrylamid, som tagits fram inom ramen för EU-direktivet för carcinogen- och mutagendirektivet, som rör cancerframkallande ämnen. Dessutom finns det i dag över 100 vägledande hygieniska gränsvärden, som EU-länderna ska använda sig av när de fastställer nationella gränsvärden.