Sten Gellerstedt: ”Oftast finns inga enkla lösningar”

Förslaget till program för Det goda arbetet ska presenteras till LO:s kongress 2020. Andra får ro det i land, för Sten Gellerstedt har gått i pension. Men han har bidragit med ett manifest att utgå ifrån, och han släpper inte idéutvecklingen. Sedan 2012 är han adjungerad professor vid Luleå tekniska universitet, och där kommer han framöver att fortsätta forska om hur frågan om ekologisk hållbarhet kan inkluderas i tankarna om det goda arbetet.

Pensioneringen känns bra. Han har hunnit med det han ska.

– Det är intressant att bli äldre. Jag har stor respekt för att det finns andra sanningar än mina egna. Man upptäcker att det man tidigare trodde inte stämmer. Eller att det man räknade med blev på ett annat sätt. Det finns också något som heter slump som är väldigt irriterande.

Slumpen är förlåten, ska det visa sig. När allt kommer omkring var det en slump att han alls kom till LO. På vägen präglades han av skogsindustri i Lycksele och Umeå, och av forskning i­ bland annat Linköping, Garpenberg och Uppsala.

När han beskriver sin tid på LO säger han att det viktigaste var att rulla den grå vardagen framåt, att tolka lagar och föreskrifter, att utreda alla de små problem som uppdagade sig. Han har varit den lättillgängliga kunskapsbanken som man kan ringa för att få råd. Arbetsmiljöhandläggare och huvudskyddsombud har också vant sig vid att ett material de inte visste att de behövde plingar in i mejllådan. Sten Gellerstedt lärde sig deras frågor och höll ögonen öppna.

Som utredare har han hållit frågan lika viktig som svaret. Relativt ny på LO fick Sten Gellerstedt i uppgift att skapa ett instrument för att analysera klass och kön.

– Jag märkte snabbt att många inte hängde med när klass och kön i stället blev kön och klass. När vi satte kön före klass fann vi till exempel att män inom LO har bättre möjlighet att ta paus i arbetet än kvinnor inom TCO, men sämre möjligheter än kvinnor inom Saco, konstaterar han.

Som han ser det har LO och stora delar av TCO:s medlemmar gemensamma intressen.

– På något vis har de lägre tjänstemännen kidnappats av de högre. De skulle tjäna på att ha samma kollektiv­avtalsstruktur som LO. Men detta är den klassiska diskussionen om vem som är en arbetare. Det är väldigt känsloladdat. Vi lever kvar i att bara anslutna till LO är arbetare. Men många inom till exempel Vårdförbundet, grupper inom Lärarförbundet och inom Unionen har samma arbetsvillkor som LO-medlemmar, säger han.

Sten Gellerstedt bottnar i bred erfarenhet av arbetslivet. Pappan arbetade på kraftverksbyggen runt om i Lappland, mamman arbetade med elevhälsa och friskvård för äldre i Lycksele. Sten Gellerstedts mor var inte politisk, men hon var feminist in i det sista – på hennes gravsten fick det inte stå ”maka till…”. Det hon skickade med sin son i livet var en stark känsla av att världen även ska vara kvinnornas.

I fråga om utbildning fanns däremot inga direkta förväntningar. Sten Gellerstedt började jobba i skogen i Lycksele och på flottningen, sågverk och massafabrik i Umeå. Vänner på universitetet i Umeå tipsade om föreläsningar och det gick bra att slinka in utan att vara inskriven. Han tittade in framför allt till idé­historia och till ekonomisk historia och han var en ofta sedd gäst i de sköna fåtöljerna på bibliotekets tidskriftsavdelning.

Men när han valde utbildning blev det kemi, mer stabilt som yrke än historia. Han ville ha vit rock och labba med provrör. I stället fick han alltmer sitta och peta vid en dator – det var en besvikelse.

När barnen kommit flyttade familjen till Kramfors. Där följde några år med diverse jobb, och ett och ett halvt år som hemmapappa. Då för tiden var det rätt udda att en man frivilligt var hemma med sina barn. Han anmälde sig som arbetslös, utåt sett var det en rimlig förklaring till att han var hemma. Det var en lika viktig erfarenhet som arbetslivet, och han har den alltid med sig.

– Vi behöver ha respekt för att människor är otroligt olika. Det går inte att bara säga åt någon att rycka upp sig, att göra något av sitt liv, för oftast finns inga enkla lösningar. En människa är aldrig bara en slashas, säger han med eftertryck.

Det handlar om att hitta rätt plats i livet. Han själv fann ett otroligt tråkigt jobb som skyddsingenjör utanför Stockholm. Han hängde kvar i tre år, och när SLU, Statens lantbruksuniversitet i Garpenberg, sökte forskningsingenjör var han meriterad nog.

Nu var Sten Gellerstedt 33 år. Han utbildade sig på arbetstid och blev så småningom doktor i arbetsvetenskap, sedan docent. Studierna har spänt över SLU i Garpenberg, Linköpings universitet och Chalmers. Det skapade ett gott kontaktnät. Han har hunnit med att jobba på Nya Zeeland med skogsteknik, men var kvar på SLU Uppsala till 2002. Då kom LO in i bilden. I konkurrens med två andra arbets­givare fick LO Sten Gellerstedt ombord.

Med sig hade han sina forskarkontakter. De skulle komma att bli mycket värdefulla efter nedläggningen av Arbetslivsinstitutet 2007.

– Många forskare var vilsna efter nedläggningen. Det fanns ett stort behov av bilaterala kontakter, och den vägen fick vi möjlighet att lyfta många av LO:s viktiga frågor till forskarnivå, konstaterar han.

Den 1 juni i år får Sverige en ny myndighet för arbetsmiljökunskap. LO och Sten Gellerstedt stred hårt för att den skulle ha en forskningsinriktning, men det blev bara en utredande enhet. Bland de omkring 20 anställda på myndigheten kommer forskare att finnas vars uppgift det är att analysera arbetsmiljöpolitiken.

– LO behöver fortsätta med det forskarnätverk för arbetsplatsnära forskning och utveckling som tog vid efter Arbetslivsinstitutet. Praktisk utveckling på arbetsplatsen kommer inte den nya myndigheten att ägna sig åt.

För Sten Gellerstedt är demokrati i dag en fråga om människoartens fortsatta välbefinnande, det är här hans drivkraft finns i första hand. Och i fråga om vägen till vidgad demokrati är han säker – den går genom starka fackförbund som i medlemmarnas inflytelsesfär inkluderar frågor om både social och ekologisk hållbarhet.

I korthet menar han att vi måste ställa om helt; sluta producera onödigheter och börja producera det vi faktiskt behöver så miljö­smart vi kan. Och med ökad demokrati i arbetet blir fler motiverade att bidra till hållbarhet. Och ju fler som engagerar sig, desto bättre blir analysen och desto effektivare används varje kilowatt.

– Men ska löntagare vilja bidra till att slå ut miljöfarlig verksamhet måste det också finnas en mekanism för omställning och trygghet vid uppsägning. Inom den fackliga verksamheten är det nödvändigt att utveckla frågan om miljösmart arbete. Det ska ingå i vardagsdemokratin på jobbet.

De här tankarna kommer han att utveckla vidare som adjungerad professor vid Luleå tekniska universitet, när arbetslust infinner sig. Han har också ett politiskt engagemang som ordförande i Eriksbergs Socialdemokratiska förening i Uppsala. Den tid han får i och med pensioneringen tänker han emellertid inte ägna åt att klättra upp på några barrikader.

– Jag ordnar gärna ammunitionen men det får bli någon annan som avfyrar, konstaterar han.