”Ofta har det gått för långt när jag blir inkopplad”

Efter att som 10-åring ha sett Tjejen som gjorde lumpen bestämde sig Emilia Åhfelt för att bli militär.

– Jag var helt fixerad vid den tanken under min uppväxt. Militärlivet verkade så spännande. Jag minns att jag målade kamouflagemönster i stället för hästar och fjärilar som andra tjejer gjorde, säger hon.

Som 21-åring ryckte hon in på T2 i Skövde. Hon var ensam kvinna i gruppen, men stötte inte på några problem under den tio månader långa utbildningen till sjukvårdsgruppbefäl. Tio dagar efter muck ryckte hon in igen; denna gång med sikte på utlandstjänstgöring i Kosovo.

– De sexuella trakasserierna startade den andra dagen. Killarna skämtade om hur länge jag skulle få behålla oskulden ifall vi åkte på semester ihop, säger Emilia Åhfelt.

Hon blev chockad, för hon hade aldrig råkat ut för något sådant förut, men sa ifrån direkt. Samtidigt var utbildningen oerhört givande, vilket gjorde att hon såg fram emot att komma till Kosovo. Men väl där eskalerade de sexuella trakasserierna. Som ensam tjej i en grupp på åtta kände hon sig utanför.

– Vi tillbringade hela dygnet ihop, jobbade och bodde tillsammans. Det var de mot mig, säger hon.

Efter två månader i Kosovo berättade Emilia Åhfelt om trakasserierna för sina befäl.

– Den ene sa att ”Det var inte bra, men bry dig inte om vad de säger”. Han frågade aldrig hur det gick sedan, men har nu 15 år senare bett mig om ursäkt, efter att ha lyssnat på en av mina föreläsningar. Den andre blev fly förbannad och startade en bristfällig utredning, som inte ledde någonvart. Trots att cheferna trodde på mig och min version, så hanterade de inte frågan rätt.

De sexuella skämten upphörde visserligen, men osynliggörandet fanns kvar. Tiden i Kosovo kändes som ”en väldigt lång mission” och orsakade PTSD i form av nattskräck, något som Emilia Åhfelt fortfarande kämpar med.

– Det värsta var ensamheten. Jag gick ofta in på toaletten och grät i en handduk, för att mina kolleger inte skulle höra mig, säger hon.

Efter fyra månader erbjöds hon att åka hem och föreläsa för nästa bataljons chefer, något som kändes som en slags upprättelse. Det blev också starten på en ny karriär.

I 15 år har Emilia Åhfelt i egen regi föreläst och hållit kurser med syfte att förbättra såväl psykisk som fysisk arbetsmiljö, för kommuner, myndigheter, fackföreningar och privata företag.

– Arbetet ger mig fortfarande väldigt mycket. Jag ser det som min livsuppgift att berätta om vad jag utsatts för. Genom att beröra människor kan de få upp ögonen för dessa frågor, säger hon.

Mest jobbar hon förebyggande.

– För att ta fram en målbild för verksam­heten tittar vi på teamets självbild. Hur ser de på sig själva? Och hur behöver de se på sig själva? Vilka begränsningar eller hinder finns? Ofta är svaret ”Så har vi alltid gjort”, ”Vi är för få” eller ”Vi har för liten budget”. Jag hjälper teamet att se vad de behöver lägga fokus på för att nå målbilden och tar sedan fram en handlingsplan. Det är en aktiv process som brukar ta några veckor, eftersom vi hittar konflikter och jargonger under tiden. Det hela bygger på att människor är aktiva och delaktiga. De ska känna sig trygga nog att kunna öppna sig.

Som processledare och coach hjälper Emilia Åhfelt arbetslag i kris. När hon gör utredningar om sexuella trakasserier och mobbning, arbetar hon enligt den norska metoden Faktaundersökning, som i korthet innebär att intervjua nyckelpersoner om vad som hänt och sagts. Svaren är inte anonyma; alla ska veta vad de andra har sagt och de har replikrätt. Hennes uppgift är sedan att skriva en rapport till arbets­givaren utifrån de fakta som kommit fram. Vad är acceptabelt och vad är det inte?

– Ofta har det gått alldeles för långt när jag blir inkopplad; mobbingen har slagit ut i full blom. Att Faktaundersökning ändå fungerar beror på att många är angelägna om att sanningen ska komma fram. Den som är utsatt, eller anser sig vara det, vill ha upprättelse, säger Emilia Åhfelt och tillägger att det är arbets­givarna som har det fulla ansvaret för hur arbetsmiljön ser ut.

– Samtidigt är de också människor och kan behöva min stöttning för att ventilera situationen. Processen är lång, ibland upp till flera ­månader och ska också vara det för att sanningen ska komma fram.

Genom att vara personlig och berätta om sina erfarenheter, öppnar Emilia Åhfelt för en dialog.

– Det händer ofta att människor gråter, eftersom de blir berörda av min berättelse, säger hon och refererar till en föreläsning på en statlig myndighet nyligen. Efter pausen kom en kvinna inte tillbaka. Hon mejlade senare och bad om ursäkt med motiveringen att föreläsningen väckt så många obearbetade känslor hos henne, att hon var tvungen att gå därifrån.

Emilia Åhfelt märker en stor skillnad på före och efter Metoo.

– Tidigare ville ingen prata om sexuella trakasserier på arbetet. Många chefer skämdes och sa att ”det problemet har inte vi”. Nu hör flera av sig. Arbetsgivarna är medvetna om att problemen finns och att de måste jobba för att lösa dem. De ser vad det kostar att inte ta konsekvenserna. Sjukskrivningstalen ökar och människor säger upp sig. Det kan bli svårt att nyrekrytera ifall ryktet går att arbetsplatsen är en dålig social miljö. Att lägga fokus och energi på fel saker i en organisation kostar ofantliga summor, förutom det mänskliga lidandet, säger hon.