”Jag jobbar på en arbetsplats med det bästa målet av alla”

Att ta steget från LO-kollektivet och bli tjänsteman var gigantiskt för Jenny Bengtsson. För bara tio år sedan hade det varit helt otänkbart. Med en pappa som ansåg att hon tog ett steg till höger när hon gick med i Vänsterpartiet och en mamma som är aktiv i kooperationen menar Jenny Bengtsson att det hade varit omöjligt att inte bli politiskt intresserad och engagerad i samhällsfrågor.

Hon visar upp knogarna på ena handen, där hon tatuerat in ordet ”organize”. På en av underarmarna visar hon en annan tatuering, med en knuten näve och texten ”workers of the world unite”.

– Jag har alltid varit väldigt stolt över att vara arbetarklass. Jag har knegat i arbetaryrken och skriver mycket om fackliga rättigheter för arbetare på tidningen ETC:s ledarsida. Alltid har jag kunnat skriva ”Vi”. Nu kan jag inte det längre, eftersom jag är tjänsteman. Det känns rätt trist faktiskt, men det var tvunget att bli så.

När Jenny Bengtsson i våras förra året läste jobbannonsen där Arbetsmiljöverket sökte nya inspektörer kände hon att det var ett jobb hon skulle kunna göra bra. Hon behövde mer stabilitet i tillvaron för sig och barnen, och hade längtat efter ett dagjobb och regelbundna arbetstider. Hon fick jobbet och tilltalas mycket av myndighetens mål med sin verksamhet.

– Jag arbetar på en arbetsplats som har det bästa målet av alla: ”Att alla ska komma hem levande från jobbet.” Det är grymt.

När Arbetarskydd träffar Jenny Bengtsson i en hotellobby känner hon sig mör efter nästan en hel veckas komprimerad grundutbildning på Arbetsmiljöverket. Under ett halvår får hon betalt för att genomgå utbildningen som alla nyanställda arbetsmiljöinspektörer måste gå. Där lär hon sig allt om lagstiftning, föreskrifter, sanktionsavgifter och vilka arbetsmiljörisker som finns i alla olika områden på arbetsmarknaden.

– Alla de stora ”paraplyämnena” inom arbetsmiljö betas av. Sedan är det bara för oss att komma ut och försöka omsätta det vi lärt oss i praktiken.

Jenny Bengtsson var först osäker på om hon hade tillräckliga kvalifikationer för jobbet. Hon hade en bakgrund som regionalt skyddsombud på HRF, där hon även varit ordförande för förbundets Stockholmsavdelning och suttit i förbundsstyrelsen.

– Jag hoppas att skyddsombudserfaren­heterna gav mig jobbet. De har gjort att jag inte känner mig nervös nu när vi ska börja inspektera själva. Jag har ju suttit och förhandlat med arbetsgivare massor av gånger.

Som regionalt skyddsombud har Jenny Bengtsson varit med om att bli utslängd från skyddsronder och hon har upplevt subtila hot. På en tidigare arbetsplats var hon också lokalt skyddsombud.

– Någon av de sista grejerna jag gjorde var att lägga ett skyddsstopp. Arbetsgivaren tittade på mig och sa: ”Detta är allvarligt Jenny. Det här kommer att få konsekvenser.” Men jag hade ju redan känt på alla konsekvenser, som att min lönekurva störtdykt och att jag helt plötsligt ansågs värdelös på mitt jobb. Jag fick höra att jag inte visade engagemang, trots att det är fackliga och skyddsombud som ofta visar mest engagemang på hela arbetsplatsen. Vi kämpar för att vi vill att folk ska kunna jobba kvar. Men det värdesätts inte, upplever jag.

Alla fackliga engagemang, debatter, stormar i sociala medier, det regionala skyddsombudsuppdraget, heltidsjobbet, som dessutom var på nattetid, och det faktum att hon är ensamstående mamma blev till slut för mycket.

Trots att Jenny Bengtsson fick allt sämre minne och ständigt hade feber i ett och ett halvt år tog hon inte varningssignalerna på allvar.

– En läkare som länge hade försökt sjukskriva mig tittade på mig och sa: ”Jenny, du kommer inte att komma ihåg dina barns uppväxt. Är du medveten om det?” Hon visste vilka knappar hon skulle trycka på. Då gick jag med på att bli sjukskriven.

I åtta månader var Jenny Bengtsson bara hemma och tvingades vänja sig vid att bara göra små saker, som att dricka kaffe och plantera om blommorna. En rejäl utmaning för en person som aldrig varit helt ledig. Inte ens när hon var föräldraledig med yngsta sonen. Bara någon vecka efter hans födsel satt hon på möte med HRF.

Som sjukskriven fick Jenny Bengtsson en rehabiliteringsplan som innebar gruppsamtal, mindfulness-övningar och medicinsk yoga tillsammans med andra i samma situation.

– De andra i gruppen upplevde att deras arbetsgivare hade pushat dem till läget de hamnat i. Själv var jag utmattad för att jag hade försökt pusha arbetsgivare till att inte göra sina anställda utmattade. Mindfulness är skönt att göra, men att göra individuella åtgärder för sig själv hjälper inte mot strukturella problem på en arbetsplats eller på arbetsmarknaden i stort. Då räcker det inte med att gå till jobbet med en positiv inställning.

Under sjukskrivningen fick Jenny Bengtsson jobba mycket med att få bort känslan av att ha svikit ”kampen” hon tror på, den hon fört för fackmedlemmarnas rättigheter.

Efter en tid insåg hon att hon kan ge mer om hon fungerar som människa. Hon har avsagt sig alla förtroendeuppdrag för HRF för att helhjärtat kunna gå in i tillvaron som inspektör på Arbetsmiljöverket. Där har hon inga fackliga uppdrag, ännu.

– Det behövs säkert skyddsombud. Men det vet jag ingenting om, säger hon och skrattar.