Arbetsmiljö

”Jag har aldrig varit rädd för att stå för mina åsikter”

”Utmaningen i uppdraget som generaldirektör för Mynak ligger i att skapa något helt nytt”, säger Nader Ahmadi. Foto: Sanna Percivall

ELDSJÄLEN. Att vara generaldirektör för den nystartade myndigheten för arbetsmiljökunskap är inte det enklaste jobb man kan ha. Men för Nader Ahmadi är det perfekt. Erfarenheten av flyktingskap har lärt honom en sak, och det är att han klarar det mesta. Nästan omöjliga uppdrag piggar upp.

Publicerad

Två delegationer från Kina var på Mynak i Gävle i november. De lämnade en present, en tavla med kinesiska tecken som fritt översatt lyder ”Att flyga högt som örnen men ändå ha bra sikt på marken”. En lika pricksäker som poetisk tolkning av Mynaks uppgift: att inventera och samordna forskning på arbetsmiljöområdet.

Veckan efter besöket fick Nader Ahmadi en inbjudan på mejl – han var välkommen att komma till Kina för att där diskutera etableringar av utbildningar och institut på arbetsmiljöområdet.

Han skrattar stort och kanske lite smickrat. Han har kallats imperiebyggare av Gävle högskolas styrelseordförande. Och visst, som prorektor på universitetet såg han till att campus växte upp som svampar ur marken – i Norrtälje, Södertälje och Umeå, och i Lishui nära Shanghai.

Han är också dokumenterat bra på att få aktörer i det omgivande samhället att inse att hans intressen också är deras. På det viset har han mer än en gång lyckats få andras hjälp att ro uppdrag i land trots ohållbara förutsättningar.

Men för att ta det från början: Till Sverige kom tre flyktingar från Iran i mitten på åttiotalet. Det var Nader Ahmadi, hans fru och deras lille son. På flyktingförläggningen i Falkenberg blev civilingenjören med bakgrund i övre medelklass förevisad hur ett kylskåp fungerar. Ett år senare när han var svenskspråkig och ville veta hur han söker till universitetet uppmuntrades han att i stället söka ams-kurser för att bli elektriker.

– Jag klarade mig bra eftersom jag visste att jag inte är född flykting, att jag var en ungdom som vem som helst. Och jag tror synen på flyktingar i Sverige är mer nyanserad numera, säger han med ett förlåtande leende.

Han blev doktor i sociologi i Uppsala, i en universitetsvärld som var mycket annorlunda jämfört med den i Teheran runt 1980, där hans samhällsintresse drog in honom i studentkåren och politiken. Han ville bidra till en revolution för demokrati och mänskliga rättigheter, men tvingades i stället fly undan den religiösa polis som drog alla motståndare till den islamistiska revolutionen till massavrättningar och massarresteringar.

– Både jag och min fru hade varit aktiva politiskt. Jag flyttade runt i säkra hus och fick inte träffa min familj. När också våra vänner arresterades gick det inte att stanna längre. Det var i stort sett en slump vem som avrättades, berättar han.

Nader Ahmadi påpekar att han har uppfostrats som vi i Sverige, med Pippi Långstrump och individualism. Med dåtidens mode, vida jeansben och minikjolar. Men plötsligt tvingades hans föräldrar sälja det stora hus vars nedervåning den tonårige Nader målat i rosa och grönt, för att få den kvarts miljon kronor som människosmugglarna begärde för att ta den lilla familjen till ett säkert land i Europa.

Vägen från sköna privilegier till svår förlust var oväntat kort. Den erfarenheten har gjort honom ödmjuk, säger han.

– Allt kan hända. Alltid. Jag vet det. I morgon kan jag ha förlorat allt igen.

Nader Ahmadi har gjort sig känd som en person som inte räds nästan omöjliga uppdrag. Den egenskapen har också en tråd till flyktingskapet; han är inte så rädd för att petas, kickas eller skällas ut. Att rasa ned.

– Jag kan inte säga att jag längtar efter att hamna på botten, men jag vet att jag har styrkan att klara av det. Och jag har en gång stått för mina åsikter i Iran, jag har tvingats lämna mitt hem på grund av det. Jag är inte rädd för att i Sverige stå för vad jag anser är rätt eller fel.

Nader Ahmadi arbetar internationellt, det började med ett uppdrag i Bosnien efter Daytonavtalet 1995. Världsbanken, Sida, Rädda Barnen och de svenska ambassaderna utomlands hörde av sig därefter. Dörren hade öppnats och jobben vällde in.

Han berättar gärna om Unicef-uppdraget i Makedonien 1999, då myndigheterna ville ha rekommendationer för hur de skulle ta hand om 500 flyktingfamiljer från Kosovo.

– Kartläggning in i minsta detalj av tusentals personer ingick, och analys av behoven. Jag fick tre månader på mig. På universitet i Sverige får man fyra år på sig för en sån studie. Men jag tänkte att okej, det här handlar om organisation.

Universitetet i Makedoniens huvudstad Skopje hade många masterstudenter i psykologi och sociologi som de kunde låna ut. De utbildades av Nader Ahmadi under ett par dagar, fick sina enkäter och skickades ut i landet. På nätterna skrev anställda in resultaten som budades med bil. På morgonen kunde Nader Ahmadi kliva in på kontoret och bearbeta datan. Han klarade deadline.

Svårare var regeringens utredning om apatiska barn, som av många, såväl forskare som debattörer, uppfattas som ett statligt övergrepp mot de allra svagaste. Nader Ahmadi försvarar sin roll i utredningen och sin professionalitet – han undersökte om symptomen fanns i barnens hemländer och hittade ingenting som tydde på det.

– Och jag står för vad jag kom fram till. Jag gjorde en objektiv studie. Det är min vägledning i min karriär, jag gör mitt jobb så bra jag kan och jag står för resultatet.

Även det nya jobbet som generaldirektör har en svår utmaning, fast på ett annat plan. En borgerlig regering innebär nedläggning, har Moderaterna, Centern och Liberalerna utlovat. Mynak är som det ser ut nu ett ganska omöjligt uppdrag.

– Det är det som triggar mig. När jag tog uppdraget låg utmaningen i att skapa något helt nytt. Hur många gånger i sitt liv får en person chansen att skapa en ny myndighet? Och när vi startade kom hotet om nedläggning på en gång. Visst, det är pirrigt. Men om jag får schyssta förutsättningar för att gå den här matchen kan jag övertyga dem som är osäkra.

Han anser att varje regering oavsett färg borde ha intresse av det han tänker göra – att objektivt leverera resultat samt kritik av förd arbetsmiljöpolitik. I samtal med en representant för ett av de partier som vill lägga ned myndigheten har han varit extremt tydlig: ”Ni ser oss som politiserade – jag ser oss som professionella och objektiva.”

Han menar att Mynak kan stärka vilken regering som helst.

– Om jag gör mitt jobb bra och de ändå inte är intresserade av vad Mynak gör får de skylla sig själva. Då har jag i alla fall gjort mitt uppdrag.

Nader Ahmadi

Ålder: 59 år.

Bor: Lägenhet i Stockholm och hus utanför Gävle.

Familj: Fru Lena, 40 år, son Babak från tidigare äktenskap, 36 år, samt Leo, 10 år.

Jobb: Generaldirektör för Mynak.

Utbildning: Civilingenjör i Iran, SFI i Linköping, sen sociologi Uppsala universitet. Doktor 1995, docent 2003, professor 2016.

Käraste ägodel: Just nu är en knallgul Mustang den stora förälskelsen och den käraste leksaken.

Gör när det finns ledig tid: Fotograferar och bygger. Gillar att renovera, och huset i Gävle är ett sekel­kifteshus som Nader Ahmadi själv återställer till originalskick.