”Jag hade trott på snabbare förändring”

ona Hjortzberg klev bokstavligen in i en för stor kostym när hon för tjugo år sedan blev brandman. Hon hade kunnat snubbla och skada sig under en utryckning i två nummer för stora stövlar, eller kämpa i vattnet i en för stor ytbärgardräkt. Och varje dag riskerade den alltför stora utrustningen att påverka hennes möjligheter att utföra sitt jobb i lägen då varje sekund är dyrbar.

Hon blev snabbt drivande för förändringar på arbetsplatsen, för både kvinnor och män.

– Även männen bar illasittande kläder och tunga material, och det bästa sättet att få något gjort är att argumentera könsneutralt. Det tar tid. Jag hade nog trott att det skulle gå att åstadkomma mer när det gäller material och ergonomi, säger hon.

Hon tittar i övrigt sällan bakåt. Det finns så mycket att göra i nästa minut. Arbetarskydd fångar henne strax efter ett möte med flera arbetsgivare och myndigheter inom städbranschen. På mötet har hon i egenskap av förbundsombudsman jobbat med rutiner för att skapa verktyg för upphandlingsprocessen.

– Det är inte rimligt att det ska få ta en minut att städa en operationssal. Vi behöver hitta nycklarna för att upphandlingen ska bli schysst både för dem som genomför själva arbetet och för dem som upphandlar.

Efter vårt möte ska hon skynda iväg till ett möte med företrädare för regeringen och Europa­parlamentet. Hon är redan sen.

Karriären som ombudsman är bara tre år. Det var brandmannayrket som drog in henne i Kommunal, i en arbetsgrupp där hon representerade kvinnliga brandmän.

Att bli brandman var inte ett självklart val. Dels var hon redan kock, och dels fanns inga heltidsanställda kvinnliga brandmän i Sverige. Men 1997 startade på regeringens uppdrag ett projekt för att få in kvinnor i yrket. Under nio månader skulle åtta kvinnor utbildas och förhoppningsvis anställas.

Den utmaningen fick inte passera. Kockmössan satt redan löst, det var dags för något nytt och spännande.

600 kvinnor sökte. De fysiska testerna utformades som utslagningstester. Alla åtta som antogs var elitidrottskvinnor. Mona Hjortzberg själv var allsvensk fotbollsspelare – markerande back och djurgårdare.

– Vi tjejer placerades ut ensamma på olika brandstationer i Stockholms län. Att jobba på brandstationerna var väldigt lärorikt men ibland ensamt som tjej.

Mona Hjortzberg trivdes. Efter tolv år inom restaurangbranschen var hon tuff och härdad. Hon klarade att ta för sig i den maskulint präglade miljön. Hon har förståelse för den utbredda skepsis som fanns; skulle tjejerna klara av att bära ut en kollega som skadats i en brand? Med utrustning kan det handla om 125 kilo. Det var bara att träna hårt, varje dag.

– Idén var ju att se om vi klarade det. Men när det visade sig att vi gjorde det, blev vi av vissa uppfattade som ett hot. Det fanns problem med attityder. Jag hade tur, jag kom till en bra station och ett jättefint gäng. Andra fick det svårare.

Förutom attityder och inkludering i arbetsgruppen har utrustningen skapat problem. Ett exempel är de grovslanglådor på 36 kilo med två slangar i varje, som Mona Hjortzberg och hennes kolleger i början bar – en i varje hand. I trappor tvingades hon bära lådorna med böjda armar så att de inte skulle slå i underlaget. Liksom många andra kvinnor var hon lite kortare än de manliga kollegerna.

Men även för de manliga brandmännen var det en lättnad när två slangar byttes ut till en.

– Många har sett fördelen med att vi har kommit in och påtalat vissa saker i arbetsmiljön. Men på många sätt uppfattas kvinnor fortfarande som ett problem. Vad ska de göra av tjejerna när de blir gravida? När de ammar, är föräldralediga, eller kommer tillbaka efter föräldraledighet, kommer de att klara av de fysiska testerna?

Det var den egna graviditeten som tände Mona Hjortzbergs lust till arbetsmiljöarbete ordentligt. Då, för femton år sedan, fanns inga handlingsplaner för graviditet och föräldra­skap. Och ingen riskanalys hade gjorts på de olika arbetsuppgifter som brandmän gör, förutom rökdykningen som kunde vara farlig för fostret.

2007 rekryterades hon till arbetsgruppen HkBm (heltidsanställda kvinnliga brandmän) som tidigare fanns inom Kommunal, och sedan ett par år tillbaka är hon alltså förbundsombudsman på arbetsplats- och avtalsenheten.

Hon är också ordförande för Nätverket för kvinnor inom räddningstjänsten i Sverige, och vice ordförande för en internationell kommission för kvinnor inom räddningstjänsten, Women in Fire and Rescue Services, inom CTIF (International Association of Fire and Rescue Services). Hon har varit med och startat båda.

– I det svenska kvinnliga nätverket har vi en oerhört viktig plattform där kvinnor inom räddningstjänsten kan få vara sig själva, berätta om saker som hänt och hur man har det på arbetsplatsen, säger hon.

Kvinnliga brandmän har det tufft på många sätt. Mona Hjortzberg ser #metoo-kampanjen som ett startskott för förändring även inom räddningstjänsten. Yrkesområdet är litet och endast ett fåtal hittills har vågat driva ärenden som gäller trakasserier. Men nätverket har kännedom om flera fall.

Det svenska nätverket är också klangbotten för det fackliga arbetet. Frågor som lyfts från nätverket till facket har mynnat ut i lagändringar och handlingsplaner. En förändring i föreskrifterna som innebär att gravida och ammande kvinnor inte ska rökdyka är ett av de främsta resultaten. Det har Mona Hjortzberg arbetat hårt och länge för.

Men igen – hon är inte en person som ser bakåt när så mycket återstår att göra.

– Fortfarande är det fullt möjligt att en kvinna får köra brandbil med gravidmage. I praktiken löser man det genom att ta gravida kvinnor ur operativ tjänst. Men en gravid kvinna kan ändå få frågan om hon kan tänka sig att köra, och tvingas ta ställning till det. Så ska vi inte ha det.