”Jag är en sådan som alltid säger vad jag tycker”

Huvudskyddsombudet Anna Hjortheden har arbetat i servisen på restaurang Sturehof på Stureplan i Stockholm i tjugo år. Men det är bara fyra år sedan hon startade en facklubb på sin arbetsplats. Där blev hon vald till både klubbordförande och skyddsombud och kunde börja bygga upp ett arbetsmiljö­arbete från grunden.

I början var alla livrädda, minns hon. Skulle personalen inte längre kunna byta arbetspass med varandra? Men oron över vad det skulle innebära att ha en facklubb på arbetsplatsen lade sig snabbt.

– Mina kolleger såg snart att de fortfarande kunde byta pass, skillnaden var bara att schemat blev bättre. Och personalen i köket fick sitta ner och äta tillsammans med oss andra i stället för att bara ta något på stående fot, säger Anna Hjortheden.

Hon känner nu att hon har en arbetsgivare som verkligen är intresserad av att det ska vara en god arbetsmiljö och som ser fördelarna med det.

Listan över genomförda åtgärder blev lång i fackklubbens årsberättelse redan efter första året. Klubben fick bland annat igenom bättre scheman till personalen i köket, yrkesskor till kockarna, något som hela koncernens kockar nu har fått, och ett ljuddämpande tak i matsalen.

– En kväll sa vi till varandra, ”I kväll är det lugnt”. Sedan kom vi på att det var fullsatt i matsalen. Först då förstod vi hur mycket slamret hade påverkat oss.

Sedan klubben bildades har Anna Hjortheden och hennes kolleger tillsammans med cheferna också sänkt hyllor som suttit på för hög höjd, möblerat om och jobbat med olika policyer tillsammans med hr-avdelningen.

Anna Hjortheden har varit med och tagit fram en policy mot sexuella trakasserier och sett till att arbetsplatsen har en skyddskommitté. Det är viktigt att göra alla medvetna om vad som är okej och vad man som anställd ska göra om man utsätts för sexuella trakasserier, menar hon.

– Inte heller arbetsledarna ska behöva fundera på vad som gäller om en gäst eller en kollega utsätter en för sexuella trakasserier. Det sker inte jätteofta hos oss, men sist jag hörde att något hände blev gästen avvisad av hov­mästaren.

Brännskador, halkolyckor på våta golv och trappsteg, och kemikalieanvändning vid rengöring av ugnen är andra vanliga arbets­miljö­problem i restaurangbranschen, så även på Sturehof.

Anna Hjorthedens kanske största kamp hittills var att förmå restaurangen att bygga en ny skaldjursbar. Den gamla läckte redan från första dagen och förvandlades snart till en rinnande halkrisk på det hårda stengolvet, för både gäster och personal.

– Då sa vi ofta, tänk om någon äldre person går här och bryter lårbenshalsen, kan du förlåta dig själv då? Visst kostade det pengar och var ett stort projekt, men till slut fick vi en ny skaldjursbar som inte läcker.

Anna Hjortheden har alltid haft en känsla för vad som är rätt och fel. Och hon har aldrig varit rädd för att tala om det för sina chefer.

– Jag är en sådan som alltid säger vad jag tycker.

Redan som tonåring stegade hon in till sin dåvarande restaurangchef och påtalade brister som rörde arbetsmiljön. Att göra det som en vanlig arbetare kunde vara ganska jobbigt, minns hon. Ibland råkade hon illa ut och kände sig ensam.

– Men när mina kolleger valde mig till skyddsombud på Sturehof och jag fick gå alla arbetsmiljöutbildningar, så fick jag en bekräftelse på att jag hade haft rätt i det jag tidigare hade påtalat som brister.

Det är trettio år sedan hon övertalade en kille i klassen att hon skulle få hans praoplats på en restaurang i Kungsträdgården i stället för att vara på en skoaffär i Barkarby. Första mötet med restaurangbranschen gav mersmak. Hon trivdes direkt med både maten och människorna och började arbeta extra i köket och i kallskänken.

Sedan dess har åren rullat på och Anna Hjortheden har blivit kvar i sin bransch och fått se den förändras. Det är som natt och dag, tycker hon när hon ser tillbaka. Förr om åren hände det att hon fick en tallrik kastad på sig av någon kock. I dag upplever hon det inte längre som lika hierarkiskt, och språket har blivit mindre hårt.

Sedan många år arbetar Anna Hjortheden i servisen. Servisen har vit färg på sina jackor, och nissarna som går med mat och plockar disk är röda. Barnissen har blåa kläder och bar­tendern svarta, förklarar hon.

– Här behövs alla. Ingen är bättre än någon annan. Jag brukar tänka att man går vidare när man byter till en annan av yrkesgrupperna, inte uppåt, för då är man över någon annan.

I dag delar Anna Hjortheden sin tid mellan Sturehof och sitt arbete i Hotell- och restaurangfacket, HRF:s avdelningsstyrelse för Stockholm-Gotland och förbundsstyrelsen. En vanlig månad arbetar hon på restaurangen tre veckor och med fackligt arbete en vecka.

Det är en skön mix, tycker Anna Hjort­heden, som för två år sedan även blev regionalt skyddsombud inom HRF.

Trots att hon arbetar med mat och servering får hon inte nog. På fritiden går hon gärna ut och äter när tillfälle ges. Hon älskar krogmiljön med allt sitt sorl.

Bland Stockholms krogar har det spridit sig att Sturehof har en egen facklubb, något som är långt ifrån självklart bland restaurangerna.

– När jag sitter på någon krog kan det komma fram anställda och berätta om något som hänt dem i arbetet. Det är bra. Då kan jag hjälpa även ickemedlemmar som vi på sikt kanske kan få som medlemmar i HRF, säger Anna Hjort­heden nöjt.