”Arbetsmiljöarbete är ett oglamoröst gnet”

Vem här diskriminerar? Så brukar Paula Lejonkula börja sina kurser.

– För femton år sedan satt folk och skruvade på sig och tittade ned i golvet. I dag när jag ställer frågan räcker de flesta upp handen. Det har hänt mycket de senaste åren. Jag har fler kompisar nu, säger Paula Lejonkula och skrattar.

Hon är jurist och leder just nu ett arbete mot sexuella trakasserier inom teater- och filmbranschen. Bakom står Teaterförbundet för scen och film och Svensk Scenkonst. Arbetet drog i gång två dygn efter Metoo-uppropen. Fack och arbetsgivare var rörande överens om behovet och gjorde gemensam sak. Paula Lejonkula är imponerad av att parterna kom i gång så snabbt. Då, i starten, handlade det om att utreda hur det faktiskt såg ut i branschen. Nu handlar det om att ta fram verktyg och metoder för att förändra. Mycket går ut på att utbilda och att prata, bland annat med hjälp av diskussionsmaterial.

– Det är svårt att prata om sexuella trakasserier eftersom det är så intimt, privat och personligt. För att åstadkomma utveckling måste man ofta förändra något hos sig själv, förklarar hon.

Därför finns också tystnadskulturer överallt, inte bara inom scenkonsten, och därför behöver man träna på att prata, att sätta ord på vad som inte är okej. Nyckeln är att avdramatisera, skala av känslor, och börja där det är minst farligt, tror Paula Lejonkula.

– Det handlar mycket om maktstrukturer, för att motverka så måste man skapa trygghet och tillit och man måste också ha kunskap. Det kan handla om enkla saker som att chefen visar intresse och uppmanar till samtal. Chefen måste synliggöra detta i vardagen.

Hon exemplifierar med en chef som vid starten av en teateruppsättning klargjorde vad som var okej och inte och uppmanade de medverkande att berätta ifall något inte var bra.

– Då var det en anställd som sa,” Ja men nu känner jag att jag kan ta upp de här frågorna, detta är en helt annan sak än att få ett papper där jag kan läsa om vad som är okej och inte”.

Hur ser du på betydelsen av Metoo?

– Nu när jag är ute och utbildar behöver jag inte börja med att säga att sexuella trakasserier existerar. Det har blivit lättare att prata om frågorna.

Men Paula Lejonkula ser också att Metoo på vissa håll bidragit till en tillbakagång.

– Det här handlar om makt, makt att kunna kränka. När man hotar den makten så slår man tillbaka, medvetet eller omedvetet. Jag har exempel från USA där chefer på Wall Street säger att de inte vill ha kvinnliga praktikanter eller säger att de vägrar att sitta ensamma i ett mötesrum tillsammans med en kvinna. Då rör vi ju oss bakåt och stänger ute kvinnor.

Hon betonar hur viktigt det är att vi inte låser in oss i ”nu får man inte säga någonting alls längre”. Att det är ett uttryck för rädsla som man måste möta och prata om.

Det är tydligt att Paula Lejonkula vet vad hon pratar om och hon gör det rättframt, utan krusiduller, och trots ämnets allvar med många skratt. Efter tio år på Diskrimineringsombudsmannen jobbade hon på arbetsgivar- och arbets­tagar­organisationer och i olika branscher. Hon tycker att alla, inklusive regeringen, kan göra mer.

– Efter Metoo tillsköt regeringen pengar. Bland annat för att utbilda skyddsombud i frågan, pengar som var tillgängliga för åtgärder inom ett år. Men, vill man nå verklig förändring måste man vara mycket mer långsiktig.

Från starten i september 2017 och till det årets års slut hann Paula Lejonkula och Runö folkhögskola utbilda 600 skyddsombud. En lärorik utbildning inte bara för ombuden utan även för henne själv.

– Förutsättningarna ser väldigt olika ut för skyddsombuden, men generellt verkar diskrimineringsfrågorna inte vara speciellt när­varande i vardagen.

Paula Lejonkula tycker att fackförbunden med sina resurser skulle kunna göra mycket mer. Och arbetsgivarna använder ofta tjusiga ord om mångfald, men det sker alltför lite i praktiken. Hon konstaterar att både fack och arbetsgivarorganisationer väntar på att någon annan ska börja.

– Jag har jobbat både på Sveriges Bygg­industrier och på Byggnads och även om båda organisationerna jobbade framåt upplevde jag att bägge väntade på att den andra sidan skulle göra någonting. Det har varit skönt i detta projekt. Bägge parter är överens. Man ska strunta lite i vad man tycker att andra ska göra och börja själv.

Strävan efter rättvisa går som en röd tråd genom Paula Lejonkulas karriär.

– Jag tror på det jag gör och är väldigt starkt personligt förankrad i arbetet.

Att jobba hårt, fastän i motvind, tränade hon på under många år när hon dansade balett.

– Jag hoppade av skolan under gymnasiet för balettens skull. Där fick jag lära mig att kämpa, sex dagar i veckan, tre timmar om dagen, att inte tappa sugen fastän alla dagar inte är bäst och att man ibland klarar mer än man tror.

Hon var klar med dansen när hon var 17 år och började då på komvux och fastnade för rättskunskapen. Senare blev det juristlinjen.

Hon tycker att det går framåt men för långsamt. Som när ett företag applåderas under ett event om mångfald, för att en nytillträdd vd ska vara föräldraledig nio månader.

– Företaget följer faktiskt bara lagen. Och då kan jag tänka, suck, har vi inte kommit längre. Även om jag förstår att det är tufft för företaget vars chef blir hemma.

Ibland undrar hon varför hon inte gör något enklare. Hon tycker att det är svårt att gå förbi orättvisor när hon ser dem. Men någon aktivist är hon inte.

– Jag står inte på barrikaderna. Det är de små förändringarna överallt som måste till. Gnetet. Det är droppen som urholkar stenen.