Anneli Jordahl: Hisnande att gå till sin arbetsplats och dö

På dörren i Bagarmossen står ett annat namn. Anneli Jordhal tar emot Arbetarskydd i sin särbos lägenhet. Hon visar in till vardagsrummet där hennes senaste bok ligger på en pall.

Att det bara blir notiser när arbetare dör tror hon beror på att det i media sitter folk från medelklassen som inte själva berörs. Många har aldrig träffat en arbetare, utom när någon kommit och lagat ett rör.

Anneli Jordahl har hållit på med klassbegreppet i många år och frågat sig vad skillnaden är mellan arbetarklass och medelklass.

– En skillnad är den fysiska utsattheten. Arbetare utsätter sin kropp, sina händer, sina lemmar för fara.

Hennes mamma är sjukpensionerad efter hårt slit inom äldreomsorgen. Ett arbete hon tyckte mycket om till dess att hon ramlade och skadade sig och sedan inte orkade längre. Anneli Jordahl har gjort en klassresa uppåt, ett snäpp.

Men hon har också erfarenhet av fysiskt slit. Att som tågstäderska tömma de fasta papperskorgarna var äckligt, minns hon. Man fick stoppa ner händerna i dem för att få upp det som fanns där.

– Då funderade jag på arbetsmiljön.

Hon har gallrat betor också.

– Då hade jag ont i hela kroppen efteråt. Det hade jag när jag jobbade på ålderdomshem också, säger hon.

Anneli Jordahl hade följt Citybanan-bygget för att hon skrev en skönlitterär text till en kollektivroman.

– Där omkom sex personer. Jag vågar inte tänka på hur många som blev lemlästade.

När projektledaren visade den färdiga tunneln för media och talade om sitt lyckade projekt – det hade blivit klart före utsatt tid – så reagerade Anneli Jordahl.

– Hur var det att vara anhörig till någon av de sex som omkommit att få höra detta, att projektet var lyckat?

I den vevan skrev hon också av sig ilskan i en text för Aftonbladets kulturdel. Lite senare intervjuade hon projektledaren om hur jobbet rent tekniskt hade gått till.

– När jag nämnde de sex döda såg han faktiskt uppriktigt ledsen ut.

Vad hade då dagspressen skrivit om City­banan? Jo, enligt Anneli Jordahl oroade man sig för konsten i Riddarholmskyrkan och för att råttor tog sig in i närbelägna restauranger. Hon saknade artiklar om arbetsmiljön.

Anneli Jordahl fick reda på att Arbetarskydds tidigare reporter Elinor Torp förgäves kontaktat förlag som Atlas och Ordfront för att få sin reportagebok Döden på jobbet utgiven.

– När inte ens vänsterförlagen ville ge ut boken fick fackföreningstidningen Dagens Arbete göra det.

Anneli Jordahl bestämde sig då för att skriva en roman om arbetare som dör på jobbet, om sorg och om hur livet kan gå vidare för de anhöriga. Som hundarna i Lafayette park kom ut 2016 på Norstedts förlag och förlänades fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris.

Romanens huvudperson, Jeanette, är änka. Hennes man Boris brann upp på jobbet. Hans tillhörigheter fick hon hem i en plastpåse. Dottern Fanny skrek i luren när hon ringde och berättade.

Jeanette börjar föra bok över arbetare som dör på jobbet. Utifrån notiser i dagspressen tar hon reda på mer om var och en. ”Arbetaren tillägnas i alla fall en helsida i min dödsbok”, tänker hon. Hon informerar sin dotter och dotterns sambo om de senaste dödsfallen varje gång de ses. ”Hörde ni förresten om den unge kalkugnssaneraren, han som omkom i frätande ånga på Nordkalk?” Jeanette visar upp Döden på jobbet med bilder på pojken som överlevde med 55-procentiga brännskador.

Jeanette ringer läkaren Harry när hon vill veta vad som händer i kroppen om man drunk­nar i varm tjära. ”Man drunknar inte, man kvävs”, rättar Harry. Man blir medvetslös redan efter någon minut.

Hade du kontakt med någon läkare, alias Harry?

– Jag var bekant med en läkare som hade jobbat på Volvo Lastvagnar. Han säger att för det mesta är arbetardöden mer långsam och utdragen, att den som råkar ut för en olycka ofta dör flera år senare.

Arbetarskydds läsare känner igen dödsolyckorna. Det är inte så konstigt, Anneli Jordahl har använt sig av Arbetarskydd och Arbetsmiljöverkets hemsida i sin research. I slutet av boken står det att uppgifterna om de omkomna arbetarnas öde är autentiska, men att kronologin inte är det.

Någon förebild till huvudpersonen Jeanette?

– Det är ingen jag känner. Jag har lappat ihop henne från lite olika bilder. Kvinnor i arbetaryrken framställs ofta som ganska tråkiga på film och i litteratur. Ofta är arbetarkvinnor skildrade som hjärtegoda. Jag har sett arbetarkvinnor som växt upp under hårda förhållanden utan erfarenhet av hur man ska uttrycka ömhet.

Anneli Jordahl tar sin mamma som exempel på en arbetarkvinna som inte svarar mot någon av schablonbilderna.

– Min mamma har alltid läst mycket och hennes bästa väninna också. De träffas och diskuterar Knausgård.

Jeanette, huvudpersonen i boken, läser också. Hon läser en biografi över medborgarrättskämpen Angela Davis. Nyheterna rapporterar om svarta som skjuts till döds i USA. Jeanette skriver ett brev till Angela Davis och frågar: ”Du anser att polisens dödsskjutningar mot afroamerikaner är folkmord. Anser du också att arbetardöden kan kallas folkmord?”

Ett halvår efter att boken var tryckt såg Anneli Jordahl någon som liknade Jeanette i tv.

– Det var en kvinna som satt med en pärm. En liten bild på maken som omkommit fanns i ena hörnet. Det är ju hisnande att någon går till sin arbetsplats och dör, säger hon.

Anneli Jordahl åker runt till bibliotek, bokhandlar, ABF och föreläser om boken. Närmast ska hon ut på turné i Norrland. Efter föreläsningen brukar publiken ställa frågor om huvuddragen i boken: döden på jobbet, Jeanettes sorgearbete, maktrelationerna och om Boris gånger tre. Romanens Jeanette döper hunden hon får till tröst av sin dotter efter sin döda make Boris. Sen ger hon den hemlöse nyanlända pojken som råkar komma i hennes vård samma namn.