Tröskans tuffa läxa: Våga ta en paus

<p>Efter allt regnande den hösten kom så en riktigt vacker dag, måndagen den 19 oktober 1998. Arbetet med skörden var försenat och därför gällde det nu för Göran Andersson att skynda sig.</p> <p>Han hade gjort ren skördetröskan, fettat in lagren och varmkört maskinen. Med en liten borste sopade han förarhytten. När han gör det ser han att groddar fastnat i den stora skruven på tröskan som har till uppgift att föra in spannmål.</p> <p>- Jag skulle ha tagit en lång pinne. Men tog den lilla borsten för att få bort det eftersom jag hade bråttom. När jag höll på där kände jag att skruven tog tag i overallen. </p> <p>Mycket långsamt börjar så skruven med stor kraft mata in Göran Anderssons vänstra ben. </p> <p>Han får panik, men känner av någon anledning ingen smärta. När han tittar ner ser han köttslamsor, känner att han sitter fast och genom huvudet far tanken att han skulle kunna bryta av benet nedanför knät för att komma loss.</p> <p>Efter femton, tjugo minuter anländer Räddningstjänsten och den läkare som Göran Anderssons medhjälpare ringt efter. </p> <p>- Jag var inne i dimman, men kände efter ett tag att den vänstra foten plötsligt blev lättare. Jag förstod att läkaren kapade benet.</p> <p>Det kanske värsta minnet var att den sjuåriga dottern kom hem just då från skolan och såg alltsammans och hur hon skrek och skrek när hon såg sin pappa ligga där.</p> <p>När han vaknade på sjukhuset dagen därpå fattade han vad som hänt - och minns att han var förvånad.</p> <p>- Aldrig någonsin hade jag kunnat drömma om att jag skulle råka illa ut. Det fanns inte i min tankevärld. Det händer andra, men inte mig.</p> <p>Nu flera år efteråt ser han klart vad det var som ledde fram till olyckan, vad det var som gjorde att han använde den lilla borsten för att ta bort skräpet.</p> <p>- Jag arbetade jämt. Dag och natt. Började fem på morgonen och höll på till tio på kvällen. Jag var som en maskin. Ladugården var omodern och jag behövde nyinvestera i modernare utrustning. </p> <p>- Det handlade om mycket pengar och jag var tvungen att fatta ett beslut. Skulle jag klara det ekonomiskt efter den investeringen? Jag kunde ju inte jobba mer än jag gjorde. Detta malde runt i huvudet på mig och gjorde mig stressad och slutkörd. </p> <p>I dag har Göran Andersson sålt djuren. Han och fem andra lantbrukare har gått samman i ett växtodlingsföretag med gemensam drift och maskinpark. Där jobbar han halvtid.</p> <p>Då och då är han ute och pratar inför andra lantbrukare om olyckor och säkerhet - och vad han borde ha gjort då, innan olyckan inträffade.</p> <p>- Jag borde ha tagit in hjälp. Hjälp med jordbruket, hjälp med ekonomiska kalkyler inför nyinvesteringen. Stress är farligt eftersom det leder till att man inte tänker, att man tar chanser. Man blir okoncentrerad och gör farliga saker, tänker att man bara ska göra det här och det här. </p> <p>Han fortsätter:</p> <p>- Ta det lugnt är mitt råd. Koppla av med pauser. Vad ska man leva för om man bara arbetar?</p> <p>Göran Andersson har lärt sig gå riktigt bra med protes. På sportlovet efter olyckan for han och familjen - som vanligt - till Sälen för att åka skidor. Lite fler vurpor än tidigare blev det, men det gick.</p> <p>- Olyckan fick mig att inse vilket ekorrhjul jag var inne i. Den fick mig att vakna upp och se allt i ett större perspektiv. Det sorgliga är att jag behövde förlora mitt ben för att få den insikten.</p>