En ovanlig berättelse om en vanlig man

Magnus dagar följer invanda mönster: arbetsmomenten på JB, luncherna på Pizzeria Roma, de små men betydelsefulla sociala rutinerna med kollegorna.

Han är en mild och vänfast man, och romanens finaste spår handlar om den livslånga vänskapen med barndomskamraten Kenneth, som han levt hela sitt liv jämte, först i skolan, sedan på arbetsplatsen. När kroppen sviker ställs allt på spel som de byggt sitt liv kring.

Det är helt enkelt en ovanlig berättelse om en vanlig man, som på detaljnivå fångar den fysiska verkligheten i ett kroppsarbete. Persson beskriver det monotona slit som präglar Magnus yrkesliv: de statiska arbetsställningarna, timmarna av koncentrerat svetsande, partiklarna i spottet efter varje arbetsdag. Genom Magnus kropp får vi en konkret bild av vad långvarigt, repetitivt arbete gör med en människa – den lågintensiva värken som han stillatigande dämpar med ibuprofen, de osynliga förslitningarna som en dag blir akuta.

Pizzeria Roma går rakt in i den svenska arbetarlitteraturens tradition. Beskrivningarna av kroppen som ett arbetsverktyg, av den långsamt vittrande välfärden och av en landsbygd som stegvis övergivits av samhället för tankarna till Sara Lidman och Moa Martinson, men med en nutida blick. Elin Persson låter oss följa Magnus i det lilla: hur han positionerar sig i arbetsställningar som han vet sliter på lederna, medan svetslopporna sprids i mörkret, hur han väger risken i ett lyft, hur han försöker anpassa sig för att inte gå samma väg som kollegor som tvingats bort i förtid. Magnus är en av dem som ”klarat sig längst” – han har varit försiktig, burit stödbälte, försökt skona sin kropp. Men arbetet tar ändå ut sin rätt. När han en morgon inte längre kan ta sig upp ur sängen, när hela kroppen skriker i protest av en enkel vridrörelse, tvingas han sjukskriva sig.

Krisen som uppstår när Magnus inte längre kan arbeta är existensiell. Arbetsplatsen är mer än en inkomstkälla – den är en del av hans identitet, en plats där han har en given roll och en självklar gemenskap. Dagarna fylls av tomhet, och han plågas av skuldkänslor inför sina kollegor. Han är en man som alltid gjort rätt för sig, att plötsligt stå utanför är ett nederlag.

Men det är också en berättelse om ett liv där tryggheten vittrat bort. Magnus hamnar i byråkratins grepp – vårdcentralen ger inga snabba besked, Försäkringskassan är en ny osäkerhet i hans liv. Den oro han känner handlar inte bara om smärtan, utan om vad som kommer att hända med honom om han inte längre kan ta hand om sitt hus eller klara sig själv. Här träder romanens samhällskritik fram: Pizzeria Roma är inte bara en berättelse om en individ, utan om ett system där människor på landsbygden som slitit ut sig i arbete lämnas att kämpa ensamma.

Landskapet och platsen spelar en viktig roll i romanen. Elin Persson är uppvuxen i Ockelbo, som ligger några mil söder om byarna runt sjön Bergviken i södra Hälsingland där romanen utspelar sig. De norrländska och hälsingska markörerna är tydliga: blånande berg, inandnings-”ja”, rammel på gården och får som bräker i bakgrunden när Magnus laserar sitt köksbord. Ibland gränsar beskrivningarna till det förutsägbara, men de bidrar också till den omsorgsfullt uppbyggda närvaron i texten. Långsamt och metodiskt byggs berättelsen, på samma sätt som Magnus vardag, som en spegling av hans liv och tankevärld. Persson låter oss följa honom i de små vardagsögonblicken – priset på mjölk, den stilla gemenskapen på Pizzeria Roma, den metodiska processen när han laserar sitt köksbord.

Arbetarlitteraturen har historiskt skildrat karaktärer som Magnus, men i dagens samtidslitteratur är han nästan osynlig. Persson ger röst åt en grupp som sällan lyfts fram – de som bär upp samhället, men som själva riskerar att slitas ut och glömmas bort. Det gör Pizzeria Roma till en viktig och drabbande roman om arbete, kropp och värdighet i en tid där den trygghet Magnus vuxit upp med sakta försvinner.