Krav på sex timmars arbetsdag uteblir

Nästa år genomförs en extra stor avtalsrörelse. Kommunernas och regionernas avtal löper ut samtidigt som de privata och statliga sektorernas.

Tidigare i år seglade frågan om kortare arbetstid upp i den allmänna debatten. Interna diskussioner i Socialdemokraterna väckte uppmärksamhet. LO-kongressen fattade beslut, ännu en gång, om att driva frågan. Vårdförbundet strejkade för 37-timmarvecka.

Det är ingen tvekan om att sjuksköterskor och flera andra yrkesgrupper behöver lindring. Arbetsbelastningen är så tuff att folk blir sjuka, går ner på deltid eller väljer att sluta. Dessutom har pandemins distansarbete gjort andra grupper lite friare att jobba hemifrån ibland, en ren tidsbesparing. Orättvisa skillnader som sticker i ögonen.

Men avtalsrörelsen kommer inte att innehålla några radikala krav på arbetstidsförkortning, typ sex timmars arbetsdag. Om nu någon trodde det.

De tretton LO förbunden har börjat diskutera en eventuell samordning inför avtalsförhandlingarna. Tillsammans är starkare. De har beslutat att utreda frågan om arbetstidsförkortning fram till den 15 maj nästa år. Då är huvuddelen av avtalsrörelsen avklarad, åtminstone den privata sektorns. Tolv av LO-förbunden ställer sig bakom utredning. Endast Seko, hittills, intar hållningen att LO-kongressens beslut räcker för att börja ställa skarpa krav i avtalsförhandlingarna.

Avtalsplattformen från Facken inom industrin, som offentliggjordes i början av november, innehåller däremot krav på arbetstidsförkortning. IF Metall, GS-facket, Livsmedelsarbetareförbundet, Sveriges ingenjörer och Unionen har drivit frågan sedan 1998 med målet 100 timmar.

Förkortningarna genomförs inom ramen för det så kallade märket. Arbetstagarna avstår en del av löneökningen för kortare arbetstid. Det är synnerligen måttliga förkortningar det handlar om, åtminstone jämfört med sextimmarsdagen eller 35-timmarsveckan som ofta är tankefigurerna i debatten. De avtalsområden som kommit längst har hittills uppnått 60 timmar.

Det fina med modellen är att den ryms inom ramen för överenskomna kostnadsökningar. Ingen liten sak då både Svenskt Näringsliv och Sveriges Kommuner och Regioner pekat på vilka monumentala kostnader alltför radikala arbetsförkortningar skulle medföra. En annan fördel är att det är parterna som äger frågan snarare än en eventuellt ombytlig riksdag. Man kan säga att köpare och säljare bestämmer utan utomståendes inblandning.

Facken inom industrin hoppas att deras modell ska tjäna som föredöme även i andra sektorer, vilket också blivit fallet. Men under de gångna 25 åren har många branscher inte hängt med. Där har arbetstagarnas behov av att få hela märket som löneökning sammanfallit med arbetsgivarnas intresse av maximalt arbetsuttag av befintliga anställda. Med sådana utgångspunkter hos parterna träffas inga överenskommelser om arbetstidsförkortning.

Varför är facken så försiktiga? Arbetsgivarnas farhåga om oerhörda fördyringar kan visserligen inte bara viftas bort, men det kan inte heller medlemmars larm om överbelastning. LO:s utredningslust och den måttfulla strategin hos Facken inom industrin bör tolkas som att frågan om arbetstidsförkortning är genuint svår. Olika branscher och därmed olika fack har skilda behov och förutsättningar. 

De positiva effekterna som skulle balansera kostnaderna – högre produktivitet, färre långtidssjukskrivna, fler som jobbar högre upp i åldrarna, lättare att behålla arbetskraft – är svåra att kvantifiera.