Måns Wadensjö om njutning i obetalt jobb

Nu är växandets årstid i vår del av världen över. Då får man väl lov att kasta en blick över axeln, och se vad det egentligen är man har åstadkommit i år?

Jag tänker så eftersom det arbete – vid sidan om allt det där man gör för att betala maten och hyran – jag har varit sysselsatt med framförallt har varit trädgårdsarbete.

Trädgård och trädgård förresten. Det är nog en förskönande omskrivning för det hela. Det som har här är att jag och min syster tillsammans har tagit över ansvaret för att hålla efter farmors och släktens sommarställe.

Det är två gamla sportstugor från 40-talet, ett par bodar och ett utedass och en klippig tomt som kanske är för liten och glest bevuxen för att kallas skog, men alldeles för stor och oregerlig för att kallas trädgård.

Och vi får nog lov att erkänna att den under det senaste årtiondet har fått stå och förfalla en smula. Ambitionerna på vårt arbete har varit därefter: Att ersätta de delar av altanräcket som har multnat, gräva fram den gamla stenläggningen under mossan, måla fönsterkarmarna och se till att det åtminstone inte är slånen som tar över gräsmattan.

Av och till är det ett hårt arbete som ingen av oss – hon är journalist, jag författare – har någon övning i eller fallenhet för. Det har hänt att vi har suttit tysta och molokna vid soppan och brödet på kvällarna, mer tyngda av det arbete som återstår än av de grenar vi sågat och burit samma dag.

Men det märkvärdiga har också hänt att någonting har börjat växa. Och då syftar jag inte på den ramslök jag optimistiskt satte i början av året, som snart åts upp av rådjuren.

Nej – det som faktiskt har börjat växa är en känsla. Kanske inte av att vi klarar det, men av att oavsett hur det går, så är det faktiskt värt varenda timme av tungt, klumpigt och förmodligen onödigt omständligt arbete som vi lägger ner.

Det är värt det – för även om allt vi lyckas göra är att hålla fukten, vätan och slånen borta ett par säsonger till, så är det arbete vi lägger ner ett slags kärlek. Och kärlen är aldrig förgäves. Den är någonting som växer av sig själv.

I ett av de prosastycken poeten Gunnar Ekelöf gav ut under titeln ”Utflykter” berättar han hur han en kväll går iland från ekan på en skärgårdsö, och mitt i skogen stöter på ett par gamla fruktträd.

Då vet han att husgrunden och den gamla sophögen inte kan vara långt borta: detta är en plats där människor har bott, odlat och levt, även om det nu bara är ödetomten som finns kvar.

Visst är det en romantik, konstaterar han, och som sådan kanske inte helt frisk: ”Ja visst, men – ödetomten ligger ju i framtiden!”

Det är kloka ord, och jag vet inte om någon av oss har nått till botten av dem än. Jag har inte gjort det i alla fall. Allt det vi bygger och odlar runtomkring oss, kommer en gång att bli den ödetomt vi lämnar efter oss.

Då kan man tycka att det gör detsamma om slånen får ta över gräsmattan detta år eller nästa, eller om regnet rinner in under fönsterkarmarna. Men man kan också se till att använda de sista veckorna innan det blir frost i marken till att sätta en vinbärsbuske, och hoppas att rådjuren ska lämna den ifred.

Kanske kommer den att blomma nästa år. Kanske kommer den till och med att bära lite frukt. Och kanske kommer det en gång att stå en ättelägg till just den vinbärsbusken mitt i den skog som en gång var en tomt.

Det går inte att veta. Men det jag har lärt mig det här året är att det nog är värt att göra det även om man inte vet. Det både jag som skriver detta och ni som läser detta kan vara helt säkra på är nämligen att våra ödetomter än så länge ligger kvar i framtiden.

Man skulle nästan kunna säga att de väntar på oss. Allt vi har att göra medan vi fortfarande är kvar här är att plantera och vårda dem, och hoppas på att det av allt vi lämnar efter oss till slut blir någonting som är både bra och fint.