Helle Klein om döden på Northvolt och hotet mot samförståndsandan

Vad händer på batterifabriken Northvolt? Att fabriken dras med bristande arbetsmiljö är ingen nyhet. När jag var chefredaktör på Dagens Arbete började vi granska fabriken då flera otäcka arbetsplatsolyckor inträffade dock inte med dödlig utgång.

Nu har fem människor plötsligt dött i anslutning till arbetet – två på fabriken och tre när de befunnit sig hemma efter sina arbetspass. Ett fjärde dödsfall rapporterades i sommar – en anställd dog i en drunkningsolycka som verkar så konstig att polisen tagit med detta fall också i sin utredning av ”döden på Northvolt”.

Sveriges radios Ekoredaktion avslöjade nyligen att när höga halter av den farliga gasen amoniak uppmättes i batterifabriken i våras skickade företagsledningen ut ett internt meddelande om att alla ska arbeta vidare. Ledningen förklarar det med att de hade sett att halterna av amoniak minskat. Problemet är att Northvolt har satt en maxgräns på 500 ppm för amoniak vilket är tio gånger högre än Arbetsmiljöverkets gränsvärde som är på 50 ppm.

Huruvida amoniakutsläppen har med de anställdas oförklarliga död att göra vet vi i nuläget inte. Utredning pågår.

Etableringen av batterifabriken har gått rasande snabbt. Nyindustrialiseringen är löftesrik både för norra Sverige men också för den nödvändiga klimatomställningen. Men som alltid när ny teknik är på frammarsch vet man för lite om dess konsekvenser för människors hälsa. Vi har sett det tidigare i historien – ta DDT och asbest som de mest graverande exemplen.

I dag vet vi alltför lite om riskerna vid tillverkningen av litiumjonbatterier. Dessutom är det få som har insyn i hur tillverkningen går till då detta betraktas som affärshemligheter. Batteriutvecklingen går snabbt men arbetsmiljöarbetet halkar efter. Desto viktigare är att man låter sig ledas av försiktighetsprincipen och transparens.

Northvolt verkar tänka tvärtom. I stället för öppenhet råder hemlighetsmakeri. I stället för samarbete verkar företagskulturen lida av hierarki och tystnadskultur. Det är olyckligt och direkt kontraproduktivt.

I min nya roll som direktor på Sigtunastiftelsen har jag grottat ner mig i vår historia. Stiftelsen startade 1917. Bland det första grundaren och kyrkomannen Manfred Björkquist gör är att bjuda in till arbetsfredskonferenser på 1920-talet. Svensk arbetsmarknad var stökig. Det var ideliga strejker och arbetare utnyttjades till bristningsgränsen. Till Sigtunastiftelsen bjöds arbetarna, arbetsgivarna och akademikerna för gemensamma samtal om arbetsfred och ett människovärdigt arbetsliv.

Ska man verkligen prata med arbetare, de är ju revolutionärer, protesterade SAF. Men då tog enskilda industriföretag som Sandviken till orda och sa: Självklart måste vi prata med arbetarna och få en samsyn! Sandvikens grundare Henrik Göranssons syster Sigrid liksom den modiga liberalen Kerstin Hesselgren var med i Sigtuna. Det hölls återkommande möten mellan arbetarrörelsens företrädare och arbetsgivarna under 1920-talet. Historiker har pekat på att i dessa Sigtuna-dialoger lades fröet till det som sedan blev den berömda samförståndsandan och Saltsjöbadsavtalet 1938.

Sverige har en fin historia av en samarbetskultur. Det har gagnat oss både ekonomiskt och mänskligt. Frågan är om vår tids starka polarisering och den snabba teknikutvecklingen hotar denna samförståndsanda. Döden på Northvolt liksom Teslaägaren Musks förakt för kollektivavtal

är två alarmklockor om vikten av att återta den svenska modellens kärnvärden: öppenhet, samarbete och dialog.

Kanske dags för nya arbetsfredskonferenser?